Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot B.B.
Under åtalspunkt 1 yrkade åklagaren att B.B. skulle dömas i första hand för grovt svindleri enligt 9 kap. 9 § andra och tredje styckena BrB och i andra hand för grov marknadsmanipulation enligt 2 kap. 4 § första stycket 4 och tredje stycket lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden.
Under åtalspunkt 2 yrkade åklagaren att B.B. skulle dömas för obehörigt röjande av insiderinformation enligt 2 kap. 3 § lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden.
Åklagaren angav följande gärningsbeskrivningar.
Grovt svindleri
B.B. har i egenskap av verkställande direktör och koncernchef för Swedbank AB i Sverige, den 23–24 oktober 2018, den 29 januari 2019 och den 20 februari 2019 uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, bland allmänheten eller företagets intressenter, spridit vilseledande uppgifter till marknaden om Swedbanks åtgärder för att förhindra, upptäcka, förebygga och anmäla misstankar om penningtvätt (AML-processer) i Swedbanks verksamhet i Estland. Uppgifterna har varit ägnade att påverka bedömningen av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.
De vilseledande uppgifterna har haft den innebörden att Swedbank AB inte hade eller haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2018. Detta trots att B.B. hade icke offentliggjord information inom Swedbank Compliance om indikationer på omfattande misstänkta transaktioner/kunder utifrån ett penningtvättsperspektiv samt om allvarliga brister/åsidosättanden i AML-processerna i bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2018.
Brottet bör bedömas som grovt då gärningen varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.
Grov marknadsmanipulation
B.B. har i egenskap av verkställande direktör och koncernchef för Swedbank AB i Sverige, den 23–24 oktober 2018, den 29 januari 2019 och den 20 februari 2019 uppsåtligen spridit vilseledande information till marknaden om Swedbanks åtgärder för att förhindra, upptäcka, förebygga och anmäla misstankar om penningtvätt (AML-processer) i Swedbanks verksamhet i Estland. Informationen har givit falska eller vilseledande signaler avseende pris, tillgång eller efterfrågan på finansiella instrument (SWB A).
Informationen har haft den innebörden att Swedbank AB inte hade eller haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2018. Detta trots att B.B. hade kännedom om icke offentliggjord information inom Swedbank Compliance om indikationer på omfattande misstänkta transaktioner/kunder utifrån ett penningtvättsperspektiv samt om allvarliga brister/åsidosättanden i AML-processerna i bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2018.
Brottet bör bedömas som grovt med hänsyn till B.B:s ställning, att de vilseledande signalerna fått stor spridning och kunnat medföra avsevärd skada samt riskerade att påverka aktiekursen och börsvärdet till avsevärda belopp.
Obehörigt röjande av insiderinformation
B.B. har i egenskap av verkställande direktör och koncernchef för Swedbank AB i Sverige, den 18 februari 2019, uppsåtligen i samband med ett möte med representanter för de största aktieägarna i Swedbank AB, obehörigen röjt insiderinformation.
Insiderinformationen har bestått i information med innebörd om att TV-programmet Uppdrag Granskning den 20 februari 2019 skulle sända ett program om Swedbanks bankverksamhet i Estland och att programmet skulle handla om Danske Bank och Swedbanks roll i penningtvättshärvan i Estland, samt information om att en representant för Swedbank blivit intervjuad av Uppdrag Granskning och att innebörden av intervjun var att banken bedömt att intervjun inte gått bra och att banken inte kommer väl ut i programmet och att kommande program inte kommer ge en positiv bild av banken.
Röjandet har inte skett som ett normalt led i fullgörandet av tjänst, verksamhet eller åliggande.
B.B. förnekade brott.
Tingsrätten (chefsrådmannen Malou Lindblom och rådmannen Carl Rosenmüller samt fyra nämndemän) anförde i dom den 25 januari 2023 följande.
Den 20 februari 2019 publicerade Uppdrag granskning ett tv-program som innehöll uppgifter om att Swedbank AB:s dotterbanker i Baltikum historiskt hade haft kopplingar till misstänkt penningtvätt i bl.a. Ryssland. TV-programmet fick starkt genomslag i media. Marknaden reagerade negativt och Swedbank AB:s aktiekurs föll kraftigt dagarna efter programmet.
Två dagar dessförinnan, den 18 februari 2019, höll Swedbank AB ett sedan tidigare inplanerat möte med de största aktieägarna i banken. Ägarmötet syftade till att lämna allmän information inför den kommande årsstämman i mars. Strax innan mötet avslutades nämnde Swedbank AB:s vd B.B. att Uppdrag granskning hade varit på besök och att det inom kort skulle komma ett tv-program på temat penningtvätt i Baltikum.
På morgonen den 28 mars 2019 hölls årsstämma i Swedbank AB. Någon timme innan stämman öppnade meddelade Swedbank AB genom ett pressmeddelande att styrelsen hade fattat beslut om att entlediga B.B. från tjänsten som vd. På årsstämman beslutades att inte bevilja B.B. ansvarsfrihet för räkenskapsåret 2018.
Åtalet rör framför allt uttalanden som B.B. gjorde under hösten 2018 och vårvintern 2019 beträffande Swedbank AB:s arbete mot penningtvätt i den estländska verksamheten. Åklagarna har gjort gällande att B.B. har spridit vilseledande information genom att förneka och tona ned att banken hade (eller hade haft) problem med arbetet mot penningtvätt. I den delen står B.B. åtalad för i första hand grovt svindleri och i andra hand grov marknadsmanipulation. B.B. står även åtalad för obehörigt röjande av insiderinformation genom att på ägarmötet den 18 februari 2019 berätta om det kommande tv-programmet från Uppdrag granskning.
– – –
Åtalspunkten 1 om svindleri alternativt grov marknadsmanipulation handlar om vad B.B.har sagt. Åklagarna påstår att B.B. har sagt att Swedbank inte hade eller hade haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland under 2007–2018. Detta har B.B. aldrig sagt. Detta gäller för övrigt för hela bankens samlade kommunikation, dvs. ingen inom banken har sagt det som åklagarna påstår.
Åtalspunkten 2 om obehörigt röjande av insiderinformation handlar också om vad B.B. har sagt. Inte heller här stämmer åklagarnas påståenden. B.B. har inte sagt det som påstås och hon har inte heller röjt någon insiderinformation.
– – –
Åtalet bygger på ett ofullständigt underlag. Åklagarna har hänfört sig till ett begränsat material, – – –.
Det saknas därutöver hållfasta bevis för att Swedbank skulle ha någon koppling till den s.k. [M.]-affären, något som Uppdrag granskning gjorde ett stort nummer av i tv-programmet den 20 februari 2019.
– – –
Det B.B. sade i samband med Q3-rapporten var sant. I analytikersamtalet som hölls den 23 oktober 2018 sade hon att banken hade ett systematiskt tillvägagångssätt för att säkerställa upptäckt av misstänkta transaktioner. Hon uttryckte samtidigt att det krävdes en ständig utveckling av system och processer och att banken var ödmjuk nog att inse att penningtvätt är ett mycket komplext område. Hon sade också att banken agerade när penningtvätt upptäcktes. Det stämde vidare att bankens fokus inte låg på utländska högriskkunder, utan på de omkring tre miljoner kunder som fanns i Swedbanks baltiska verksamhet. Non-residentdelen låg på drygt en procent av detta kundunderlag. Det kan jämföras med Danske Bank vars fokus helt var inriktat på HRNR-kunder.
B.B:s uttalanden hade även i förväg kvalitetssäkrats internt, där tyngdpunkten i underlaget låg just på jämförelsen med Danske Bank. Därmed stämde bankens samlade budskap i denna del, dvs. att Swedbank Estland var en lågriskbank med fokus på inhemska och lokala kunder, vilket Danske Banks estländska filial inte var.
De nyhetsartiklar m.m. som har åberopats av åklagarna återger inte heller bankens samlade budskap på ett rättvisande sätt. Artiklarna har försetts med olika rubriker och kommentarer som inte kommer från B.B. eller banken. B.B:s citat är korrekta, men de är tagna ur sitt sammanhang. Det är värt att notera att B.B. aldrig har uttalat att banken inte hade (eller har haft) problem med AML-processer i den estländska verksamheten under 2007–2018. Hon har inte fått någon sådan fråga och hon har inte heller haft någon anledning att svara på det sätt som åklagarna påstår.
När det sedan gäller B.B:s uttalanden den 29 januari 2019 i intervjun i CNBC blir saken än tydligare. Det enda hon sade då var att banken agerar när något misstänkt upptäcks. Samma sak gäller hennes uttalanden under telefonkonferensen den 20 februari 2019, liksom det pressmeddelande som banken publicerade samma dag.
Beträffande åtalspunkten 2 har redan nämnts att banken inte kände till vilket underlag som Uppdrag granskning grundade sina påståenden på, bl.a. om
[M.]-affären. Banken visste inte heller vad programmet i detalj skulle handla om. Tvärtom vilseledde Uppdrag granskning Swedbank om programmets innehåll. Detta framgår tydligt av de mejl som Uppdrag granskning skickade till Swedbank inför journalisternas besök på huvudkontoret den 15 februari 2019. Att banken vilseleddes framgår även av J.B:s vittnesmål. Det går för övrigt inte att närmare slå fast vad B.B. sade på ägarmötet eller vilka detaljer som lämnades. Det hon sade utgör inte insiderinformation. Hon hade inte heller något skäl att röja insiderinformation och hon har under alla förhållanden saknat uppsåt till detta brott.
– – –
– – –
Tingsrätten utgår därför i det följande från att det har funnits problem i bankens AML-processer i Swedbanks estländska verksamhet under den angivna perioden, dvs. 2007–2018, och att dessa brister bitvis kan betecknas som allvarliga. Det är vidare styrkt att B.B. har känt till att det inom Compliance fanns indikationer på detta och även på misstänkta transaktioner/kunder utifrån ett penningtvättsperspektiv, allt i enlighet med gärningspåståendets andra stycke.
I målet är klarlagt att banken inför Q3-rapporten 2018 och besöket från Uppdrag granskning m.m. tog fram olika underlag, talmanus och budskap. Tyngdpunkten låg uppenbarligen på jämförelsen mot Danske Banks filial i Estland, snarare än på AML-processer i allmänhet.
– – –
Spridandet av information skedde vid tre tillfällen, den 23 oktober 2018, den 29 januari 2019 och den 20 februari 2019. Som kommer att framgå nedan anser tingsrätten att B.B. endast kan hållas straffrättsligt ansvarig för de direkta uttalanden som hon har gjort. Det får anses inbegripa Q4-rapporten samt även pressmeddelandet. Motsatsvis ansvarar hon inte för rubriksättning och redaktionell text i de artiklar där hennes uttalanden återges.
Tingsrätten väljer att först bedöma uttalandena i intervjun i Svenska Dagbladet eftersom de citat som finns där vid första anblick framstår som särskilt iögonfallande. Reportern ställde här förhållandevis detaljerade frågor. Det som främst sticker ut är följande meningsutbyte.
– Reportern: Ni har gått igenom era transaktioner med Danske Bank 2007–2015, vad hittade ni?
– B.B: Ja, vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda.
– Reportern: Är inte det konstigt?
– B.B: Nej, det är inte ett dugg konstigt. Alla de där kunderna är väldigt non-resident...
Här kan först anmärkas att det B.B. svarade överensstämmer med det som har framkommit i målet, dvs. att banken saknade en kundrelation till de bolag som omnämndes i rapporteringen om Danske Bank. Hennes svar kan i efterhand betecknas som kontextlöst, eftersom det ger sken av att det helt saknades kontaktytor mellan Swedbank och Danske Banks estländska filial. Denna medvetna glidning kan definitivt kritiseras. Några ytterligare frågor om bankens utredning ställdes dock inte och givet att informationen trots allt tycks ha varit riktig, att uppföljningen av de 2 000 kvarvarande kunderna inte var klar samt att B.B. till följd av meddelandeförbud m.m. har haft ett begränsat svarsutrymme, bedömer tingsrätten att hennes uttalande inte utgör ett straffrättsligt relevant vilseledande.
I intervjun uttalade B.B. vidare att det var en ”jätteskillnad” mellan bankens respektive Danske Banks icke-estniska kunder. Hon utvecklade svaret med att för att bli kund i Swedbank måste det finnas en fysisk länk till landet, t.ex. en fabrik, kontor eller annan typ av verksamhet. Här kan till att börja med anmärkas att andelen utländska kunder var relativt blygsam sett till Swedbanks totala kundstock. Vid en jämförelse mot Danske Banks estländska filial framstår uttalandet som relevant. B.B. talade även i presens, dvs. hon gav uttryck för vad som krävdes för att bli ny kund i banken. – – –. Likväl bedömer tingsrätten att uttalandena framstår som korrekta och att de dessutom saknar sådan konkretion som krävs för ett straffrättsligt vilseledande.
De övriga uttalanden som gjordes i intervjun är allmänt hållna och kan inte anses vilseledande på det sätt som krävs här. Inte heller kan B.B. lastas för artikelns rubriksättning (”Så undgick Swedbank den estniska penningtvätten”).
Här uttalade B.B. beträffande penningtvätt att ”det viktigaste av allt, för varje gång vi ser något, så agerar vi, och det med kraft”. Återigen svarade B.B. i presens, dvs. hon undvek att uttala sig bakåt i tiden. Uttalandet bör ses utifrån att det faktiskt hade off-boardats ett stort antal utländska kunder och att flera misstänkta kopplingar till penningtvätt hade utretts, framför allt från 2016 och framåt.
Hon fick vidare frågan om banken ”sett något mer i Baltikum” vilket hon besvarade med ”nej, vi har inte det”. Hon uttalade också beträffande penningtvätt i Baltikum att ”med hela det som kommit upp i den här Danskehistorien, kan jag vara helt säker, vi har gått igenom allting.” Även om frågorna var allmänna till sitt innehåll framstår hennes svar som något svävande. Enligt artikeln uttalade B.B. samtidigt att ”som bank måste man vara medveten om att det är en risk som finns”, vilket nyanserar hennes budskap.
Sammanfattningsvis handlar det om isolerade svar på allmänt hållna frågor. B.B:s svar följdes inte upp i intervjun och hon utvecklade inte heller saken vidare. B.B., som har lytt under banksekretess och meddelandeförbud m.m., pekade också på att det alltid fanns en risk för penningtvätt som banken måste hantera. Även om B.B. kan kritiseras för uttalandena i efterhand, framför allt för att de inte gav hela bilden av vad banken hade iakttagit i Baltikum, är det hon sade knappast synonymt med att banken inte har eller hade problem med AML-processer i Estland, vilket är det som krävs för en fällande dom.
Liksom tidigare kan B.B. inte lastas för rubriksättningen (”Swedbanks vd säker – inga lik i garderoben”). Samma sak gäller övrig redaktionell text, t.ex. att ”Swedbank har inte hittat något fuffens i den egna verksamheten” osv.
Härefter behandlade tingsrätten uttalanden av B.B. i intervjuer den 23 oktober 2018 i Ekot, Rapport, CNBC, Dagens industri och Dagens Nyheter, i telefonmöte med analytiker den 23 oktober 2018, i intervju i CNBC den 19 januari 2019, i Q4 rapport 2018, i telefonmöte med analytiker och media den 20 februari 2019 samt i pressmeddelande den 20 februari 2019. Tingsrättens bedömning innebar i huvudsak att dessa uttalanden inte kunde anses vilseledande.
Tingsrätten anförde därefter följande.
Tingsrättens ovan redovisade slutsatser innebär att de uttalanden som B.B. gjorde den 23 oktober 2018, den 19 januari 2019 och den 20 februari 2019 inte är vilseledande på det sätt som krävs enligt svindleribestämmelsen. Uttalandena har antingen varit korrekta, och/eller alltför generella för att nå upp till ett straffrättsligt ansvar. I uttalandena har visserligen funnits oklarheter och glidningar, vilket till viss del framstår som en medveten taktik från bankens ledning. Detta har otvetydigt lett till en förtroendeskada för banken. Själva uttalandena har dock främst gått ut på att distansera sig från situationen i Danske Banks estländska filial, och det som har kommunicerats har under alla förhållanden inte haft den innebörden att Swedbank inte hade eller hade haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland under 2007–2018. Som har framgått ovan kan B.B. inte heller lastas för de uppgifter som finns i artiklarnas rubriker eller redaktionella texter. Detta eftersom det inte är hon som har spridit dessa uppgifter.
Det nu anförda innebär i sammanfattning att åtalet för grovt svindleri lämnas utan bifall.
– – –
– – –
– – –
Marknadsmanipulation begås vanligen genom handel på börsen, t.ex. genom en missvisande transaktion eller handelsorder. I förarbetena till nu aktuell bestämmelse (p. 4) sägs helt kort att enbart spridande av vilseledande information (dvs. på annat sätt än genom börshandel) också kan utgöra marknadsmanipulation. Någon ytterligare ledning eller något exempel på när fjärde punkten kan vara tillämplig ges inte (prop. 2016/17:22 s. 406). – – –.
Tingsrätten har redan vid prövningen av svindleriåtalet kommit fram till att B.B:s uttalanden inte har inneburit ett spridande av vilseledande uppgifter med den innebörd som åklagarna påstår. Det saknas skäl att se annorlunda på saken vid prövningen av åtalet för marknadsmanipulation. Det är med andra ord inte styrkt att B.B. har spridit falska eller vilseledande signaler om pris, tillgång eller efterfrågan på aktien i Swedbank. Åtalet ska därmed lämnas utan bifall.
– – –
– – –
Sammantaget bedömer tingsrätten att de uppgifter som lämnades på mötet av B.B. var av allmän karaktär och de byggde på ett delvis ofullständigt underlag, dvs. de var i någon mening inte korrekta eftersom B.B. samtidigt förmedlade att banken hade full kontroll på situationen och att det inte skulle komma fram något nytt i programmet. Enligt tingsrätten innebär detta att den information som lämnades av B.B. varken var så konkret eller säker (specifik) att den konstituerar insiderinformation enligt de kriterier som lämnas i MAR*. Det betyder att åtalet för obehörigt röjande av insiderinformation lämnas utan bifall.
Mot bakgrund av ovanstående saknas det skäl att pröva om informationen var av sådan beskaffenhet att den sannolikt kunde ha en väsentlig inverkan på priset på Swedbanks aktie, dvs. om en förnuftig investerare sannolikt skulle ha utnyttjat informationen som en del av grunden för sitt investeringsbeslut (artikel 7.4 i MAR).
B.B. frikändes från åtal för grovt svindleri, grov marknadsmanipulation och obehörigt röjande av insiderinformation.
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma B.B. för dels grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation, dels obehörigt röjande av insiderinformation.
B.B. motsatte sig åklagarens ändringsyrkande.
Åklagaren justerade andra stycket i gärningsbeskrivningen avseende åtalet för grovt svindleri så att stycket fick följande lydelse.
De vilseledande uppgifterna har haft den huvudsakliga innebörden, eller i vart fall förmedlat det budskapet, att Swedbank AB under åren 2007–2015 inte haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland och att det inte fanns några misstänkta ”penningtvättskopplingar” till Danske Banks verksamhet i Estland under samma period. Detta trots att B.B. hade icke offentliggjord information inom Swedbank AB Compliance om indikationer på omfattande misstänkta transaktioner/kunder i bankens estniska verksamhet kopplade till Danske Banks verksamhet i Estland utifrån ett penningtvättsperspektiv under åren 2007–2015 samt information om allvarliga brister/åsidosättanden i AML-processerna i bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2015.
Åklagaren justerade även gärningsbeskrivningen avseende åtalet för grov marknadsmanipulation.
Hovrätten (hovrättsråden Sven Johannisson, Erik Tiberg, referent, och Åsa Andersson samt nämndemannen Ida Kvarnström Håkansson) anförde i dom den 10 september 2024 följande.
Åtalet för grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation har i hovrätten justerats av åklagarna. I tingsrätten tog åtalet sikte på att de vilseledande uppgifter eller den vilseledande information som B.B. har spridit har haft den innebörden att Swedbank inte hade eller haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2018. I hovrätten har åklagarna justerat åtalet så att det gäller vilken huvudsaklig innebörd som uppgifterna/informationen har haft, eller i vart fall förmedlat. Åklagarna har här lagt till att uppgifterna/informationen även avsett att det inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland. De har även preciserat att de indikationer på omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner som Swedbank hade avsåg bankens estländska verksamhet och var kopplad till Danske Banks verksamhet i Estland. Slutligen har den period som uppgifterna/informationen avsett
snävats in till att bara gälla fram till 2015.
Som en följd av åtalsjusteringen skiljer sig hovrättens prövning i flera avseenden från den prövning som tingsrätten gjorde. Detta återspeglas allra tydligast i att prövningen här i större utsträckning inriktas på de uttalanden som B.B. har gjort i frågan om misstänkta penningtvätts- kopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland. Åklagarna har här också betonat att deras påstående om att B.B. har vilselett allmänheten och investerare inte bara har sin grund i att hon lämnade oriktiga uppgifter utan även i att hon utelämnade uppgifter om förhållanden som var av relevans för marknaden.
– – –
Hovrätten anser att det först måste prövas om det är styrkt att det inom Swedbanks funktion för regelefterlevnad (Compliance) fanns indikationer på att det i bankens verksamhet i Estland förekommit omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner och att det där fanns information om allvarliga brister eller åsidosättanden i processerna för att motverka penningtvätt. Utifrån vad som är bevisat om dessa indikationer och denna information bedömer hovrätten sedan huruvida de uttalanden som B.B. gjorde var vilseledande i förhållande till allmänheten och intressenter. I den mån det krävs för att ta ställning till frågan om hon lämnade en vilseledande uppgift prövas inom ramen för vilseledandebedömningen den motbevisning – de kontraindikationer – som försvaret har lagt fram och de invändningar som i övrigt gjorts. – – –.
– – –
Åklagarnas påstående om att Compliance hade indikationer på misstänkta penningtvättskopplingar i Danske Bank vilar på utredningar som har genomförts i eller på uppdrag av banken.
– – –
Hovrätten anser alltså att åklagarna genom rapporterna har bevisat att Swedbank Compliance på gruppnivå hade indikationer på att det under åren 2007– 2015 förekom omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner mellan kunder i Swedbanks estländska verksamhet och motpartskunder i Danske Banks verksamhet i Estland.
Frågan är sedan om det inom Swedbank Compliance på gruppnivå fanns information om att det förekommit allvarliga brister eller skett allvarliga åsidosättanden i de s.k. AML-processerna – dvs. bankens åtgärder för att förebygga penningtvätt – i den estländska dotterbanken under åren 2007–2015.
– – –
Prövningen av vilka indikationer som fanns hos Compliance måste enligt hovrätten delas upp utifrån vilken information som fanns tillgänglig när B.B. gjorde uttalandena den 23 oktober 2018 och den information som tillkom först därefter. Rapporten den 10 december 2018 innehöll den allvarligaste kritiken när det gäller brister i AML-processerna. Hovrätten anser dock att den bevisning som åberopats av åklagarna innebär att det redan den 23 oktober 2018 fanns information om allvarliga brister och åsidosättanden i dotterbankens AML-processer, även om den informationen främst tog sikte på åren 2012–2015.
Hovrätten instämmer i den slutsats som tingsrätten har dragit av den rättspraxis som finns om svindleri – nämligen att det för att en uppgift ska anses vara vilseledande har ställts förhållandevis höga krav på konkretion. Ett viktigt tillägg som bör göras till tingsrättens redogörelse är det som HD uttalade i NJA 1992 s. 691, att utelämnande av viss information generellt sett kan vara i lika mån vilseledande som en positivt oriktig uppgift.
– – –
Hovrättens prövning av om B.B. lämnade vilseledande uppgifter skiljer sig alltså åt från den prövning som tingsrätten förefaller ha gjort genom att den inte bara tar sikte på om det B.B. uppgav var oriktigt utan även om hon utelämnade väsentliga förhållanden.
– – –
B.B. stod utan tvivel inför en mycket utmanande kommunikationssituation när Swedbank lämnade den tredje kvartalsrapporten för 2018. Den ”bankfrossa” som rådde på aktiemarknaden efter penningtvättsavslöjandet rörande Danske Banks filial i Estland gjorde att det fanns ett stort fokus på andra banker som var verksamma i Baltikum. Marknaden hade ett intresse av att få del av så mycket information som möjligt om bankens arbete mot penningtvätt samtidigt som den information som skulle lämnas – så långt det var möjligt utifrån de kunskapsförhållanden som gällde vid informationstillfället – måste vara korrekt och rättvisande. Informationen skulle dessutom vara förenlig med annan lagstiftning. En viktig fråga blir därför vilka skyldigheter enligt andra lagregler och intressen som B.B. hade att förhålla sig till och i vad mån de påverkade vad hon kunde säga.
B.B:s lojalitetsplikt gentemot banken sträckte sig – i linje med vad tingsrätten konstaterat – inte längre än att hon inte fick utsätta banken för risker på ett onödigt sätt. Inte heller banksekretessen borde, enligt hovrätten, ha berett henne några problem att lämna rättvisande uppgifter i sina kontakter med media och analytiker. Det var fullt möjligt att på ett allmänt hållet sätt berätta om iakttagelser som gjorts utan att avslöja kundnamn eller andra sekretessbelagda uppgifter.
Enligt penningtvättsreglerna råder det ett s.k. meddelandeförbud. Förbudet innebär att en bank inte får obehörigen röja för en kund eller någon utomstående att en anmälan om penningtvätt har gjorts eller att undersökning om penningtvätt utförs eller kan komma att utföras. – – –. Om banken och B.B. gjorde bedömningen att meddelandeförbudet i något avseende förhindrade henne att lämna viss information, borde hon ha kunnat svara det. Danske Bank angav – som en jämförelse – i sitt pressmeddelande att det fanns information som man inte kommer att kunna offentliggöra. En sådan uppgift fyller en viktig funktion genom att den till mottagarna av informationen signalerar att det finns ytterligare omständigheter av betydelse, vilket bidrar till att nyansera bilden av informationen.
Om B.B. ansåg att hennes kommunikationsutrymme var begränsat till följd av något annat regelverk, hade hon alltså bort säga det. De andra regler som försvararna har hänvisat till berättigade inte henne att i något avseende lämna vilseledande uppgifter.
Med tanke på den svåra kommunikationssituationen måste det – även om höga krav givetvis måste ställas på informationsgivningen i ett stort börsbolag i samband med en kvartalsrapport – finnas ett utrymme för B.B. att göra uttalanden eller lämna uppgifter som vid en bedömning i efterhand visade sig inte balansera alla de intressen som hon hade att förhålla sig till på bästa sätt, utan att uttalandet leder till straffrättsligt ansvar.
Åklagarna har inte påstått att B.B. ska hållas ansvarig för utformningen av rubriker, ingresser och redaktionell text. Som de har fört fram visar dock texterna på hur journalistkåren uppfattade hennes budskap. Några invändningar mot texterna fördes inte heller fram från bankens sida, trots att man bevakade nyhetsförmedlingen noggrant. Tvärtom framgår av utredningen att bankens pressansvariga drog slutsatsen att B.B:s uttalanden den 23 oktober 2018 ”landat väl”. Det uttryckssättet lämnar visserligen utrymme för olika tolkningar, men Swedbanks dåvarande presschef J.N.U. har i sitt vittnesförhör förklarat att hon tyckte att kommunikationen gick som det var tänkt och att det som B.B. uppgav var i enlighet med det som man hade lagt fast i kommunikationsplanen.
Intervjun i Svenska Dagbladet den 23 oktober 2018
Den 23 oktober 2018 intervjuades B.B. av Svenska Dagbladets reporter B.F. I intervjun, som publicerades på tidningens webbplats samma dag och i den papperstidning som gavs ut dagen efter, uppgav B.B. bl.a. följande.
Ni har gått igenom era transaktioner med Danske Bank 2007–2015, vad hittade ni?
– Ja. Vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda.
Är inte det konstigt?
– Nej, det är inte ett dugg konstigt. Alla de där kunderna är väldigt non-resident. De har inte haft någon verksamhet i Estland. Det är inte konstigt att de inte fanns hos oss.
Ni har – – – kunder i Baltikum, hur vet ni exakt vad de gör?
– Vi följer upp vårt kundregister hela tiden. – – –.
Kan ni garantera varenda enskild transaktion?
– Det är det som är målet, att du kan fånga ett avvikande beteende. När jag senast var i Litauen ringer de från banken och säger att ”nu är ditt kort spärrat, det har använts i Litauen”. Då hade jag inte varit i Litauen på ett år.
Vad säger du om Danske Banks penningtvätt?
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det är jättetråkigt. Det har gjort att Estland ifrågasätts på ett helt onödigt sätt.
Den fråga som Svenska Dagbladets reporter ställde om transaktioner med Danske Bank under åren 2007–2015 måste ses i ljuset av att Swedbanks dåvarande kommunikationschef G.F.R. i en intervju med Dagens industri som publicerades den 4 oktober 2018 hade bekräftat att Swedbank genomfört en utredning om transaktioner med Danske Bank under de åren, men då inte hade velat kommentera vad utredningen visat. Det fanns – vilket var känt för Swedbank – ett stort intresse på marknaden kring vad utredningen kommit fram till och det kan inte ha rått någon osäkerhet kring vad Svenska Dagbladet ville ha svar på.
Frågan avsåg alltså vad Swedbanks utredning hade kommit fram till rörande transaktioner med Danske Bank, men som tingsrätten har konstaterat gled B.B:s svar – efter ett inledande konstaterande att ”vi hittade ingenting” – över i om de kunder som hade förekommit i media om Danske Bank-skandalen var eller hade varit kunder i Swedbank. Den uppgiften förekom visserligen i utredningen och den var inte heller oväsentlig. Det var dock inte svar på frågan. Till saken hör också att de kunder som förekommit i media och som av B.B. beskrevs som ”alla de där kunderna” i själva verket var endast 7 av de 6 200 kunder som Danske Bank hade kommit fram till träffade riskindikatorerna.
Den ifrågasättande följdfråga som ställdes av Svenska Dagbladets reporter besvarades utifrån den glidning som hade gjorts i det första svaret. – – –. Vid intervjun uppgavs också att Danske Banks penningtvätt ”har gjort att Estland ifrågasätts på ett helt onödigt sätt”, vilket får uppfattas som ett försök att tona ned de problem med penningtvätt som fanns i Estland.
Åklagarna har gjort gällande att B.B:s svar ska uppfattas som att hon kategoriskt förnekade att det framkommit något i bankens utredning och att svaret därmed var oriktigt. Försvaret har invänt att ”vi hittade ingenting” tog sikte på det som svaret gled över i, dvs. att inga kunder som förekommit i medierapporteringen om Danske Bank var kunder i Swedbank. Enligt hovrätten måste en helhetsbedömning göras av samtliga uppgifter som B.B. lämnade i intervjun. Det avgörande blir då hur läsarna – som alltså saknade kännedom om utredningens innehåll – typiskt sett måste ha uppfattat det budskap som B.B. förmedlade. Hennes samlade budskap måste då förstås som att det inte hade framkommit något besvärande i utredningen och att marknaden kunde lägga sin oro för att Swedbank skulle dras in i någon penningtvättshärva i Baltikum åt sidan.
Men även med det synsätt som försvararna har anlagt var det vilseledande av B.B. att gå in på vad utredningen hade kommit fram till, men då göra ett så skevt urval av fakta att de mest centrala och för banken besvärande delarna av utredningens resultat – och det som Svenska Dagbladet ville ha svar på – utelämnades. I stället redovisade B.B. bara den del av utredningen där banken kom väl ut. – – –.
B.B. har i sitt förhör uttryckt att utfallet i septemberrapporten var bra med tanke på att den estländska dotterbanken hade en så stor marknadsandel. Från försvarets sida har också lyfts fram att de drygt 900 kunder i dotterbanken som konstaterades ha företagit transaktioner med motparter i Danske Bank Estland var en mycket liten andel av det totala antalet kunder under de aktuella åren. Problemet var emellertid att marknaden inte gavs tillfälle att själv värdera utfallet under de förhållanden som rådde vid tidpunkten för uttalandet, dvs. under storbankernas ”ödesvecka” när tredje kvartalsrapporten för 2018 släpptes. Det kan också konstateras att de belopp som förekom i rapporten, som visserligen avsåg hela den baltiska bankverksamheten, klart översteg det belopp som några månader senare förekom i Uppdrag granskning och som då ledde till ett betydande kursras. Med de lugnande uppgifter som B.B. lämnade till marknaden den 23 oktober 2018 steg i stället aktiekursen.
Försvaret har även invänt att de transaktionsbelopp som nämndes i rapporten den 20 september 2018 inte var korrekta och att B.B. inte kunde gå ut med felaktiga uppgifter. Av vittnesförhöret med R.K. har framkommit följande. – – –.
Av förhöret med R.K. drar hovrätten slutsatsen att en ytterligare granskning av resultaten i rapporten den 20 september 2018 skulle ha lett till att åtskilliga transaktioner kunde avföras. Swedbank Estland påbörjade också samma höst en sådan granskning, vilken fortfarande pågick vid tiden för de uttalanden som omfattas av åtalet. – – –. Eftersom Swedbank hade ett behov av att utreda transaktionerna närmare, kunde hon ha svarat att utredningen visserligen hade gett indikationer på att det förekommit misstänkta transaktioner, men att saken måste utredas närmare innan några slutsatser kunde dras. På ungefär motsvarande sätt hade Danske Bank uttalat sig i sitt pressmeddelande den 19 september 2018. Att uppgifterna i rapporten vid ytterligare granskning kunde leda till att många transaktioner avfördes innebär inte att B.B:s kategoriska svar var korrekt.
Försvaret har på samma tema fört fram att det förhållandet att den amerikanska advokatbyrån – – – år 2020 efter en granskning av tjugo miljarder transaktioner inte kunde konstatera att någon penningtvätt hade ägt rum innebär att det visade sig att B.B:s uttalanden var riktiga. – – –. I vad mån det senare inte har kunnat konstateras att något av de misstänkta fallen av penningtvätt faktiskt utgjorde penningtvätt saknar alltså betydelse för bedömningen av om uttalandet var vilseledande när det gjordes.
Sammantaget gör hovrätten bedömningen att de uppgifter som B.B. lämnade i intervjun i Svenska Dagbladet – vilka inte nyanserades eller kompletterades genom något av hennes övriga uttalanden den 23–24 oktober 2018 – förmedlade det vilseledande budskapet att det inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland under 2007–2015.
Intervjun med TT den 23 oktober 2018
Den 23 oktober 2018 intervjuades B.B. av TT:s reporter O.L. I en artikel som publicerades samma dag angavs bl.a. följande.
Swedbanks vd säker – inga lik i garderoben
...
Swedbank är först ut bland landets storbanker att visa upp sitt kvartalsresultat. Men i spåren av Danske Banks enorma penningtvätthärva i Estland kommer vinst och intäkter i bakvattnet – det är eventuella otvättade bankbykar som fångar intresset. Och det var också av rädsla för en ”baltsmitta” som bankaktierna rasade rejält tidigare i oktober.
”Helt säker”
En noggrann genomgång har gjorts, men Swedbank har inte hittat något fuffens i den egna verksamheten, enligt B.B. Inte heller har finansmannen B.Br:s anmälningar mot Nordea för penningtvätt dykt upp på motsvarande vis hos Swedbank, enligt B.B. Men det viktigaste av allt, för varje gång vi ser något, så agerar vi, och det med kraft, säger B.B. Försök till penningtvätt märker dock banken av, i alla verksamheter, men det finns också i Sverige. Som bank måste man vara medveten om att det är en risk som finns, säger hon.
Men ni har inte sett något mer i Baltikum?
– Nej, vi har inte det.
Hur säker kan du vara på att ni inte har några otvättade bykar i Baltikum?
– Med hela det som kommit upp i den här Danskehistorien, kan jag vara helt säker, vi har gått igenom allting, säger hon.
B.B. uppgav i intervjun att ”för varje gång vi ser något, så agerar vi och det med kraft”. Det framgår inte att detta sades med anledning av någon specifik fråga som ställdes till henne, t.ex. angående vad som har kommit fram i bankens utredningar. Uttalandet får också förstås på det sättet att det tar sikte på de förhållanden som rådde när uttalandet gjordes. – – –. Som hovrätten tidigare har anfört är åklagarnas påstående om vad B.B. i nu aktuellt avseende har vilselett om – att man under åren 2007–2015 inte haft problem med sina AML-processer i bankens
verksamhet i Estland – också mycket bredare formulerat och ger ett större utrymme för tolkning än deras andra påstående om vilseledande uppgifter avseende misstänkta penningtvättstransaktioner. Mot den angivna bakgrunden anser hovrätten att det som B.B. uppgav inte
förmedlade det huvudsakliga intrycket att Swedbank under åren 2007–2015 inte haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland.
Sedan gjorde B.B. – som tingsrätten också konstaterat – ett nyanserande uttalande om att banken hade upptäckt penningtvättsförsök i Baltikum. Den uppföljande frågan om Swedbank hade ”sett något mer i Baltikum” var, enligt hovrätten, något oklar. – – –. I ljuset av frågans ospecifika karaktär är hovrätten inte beredd att vid en isolerad bedömning av B.B:s svar lägga henne det till last som ett vilseledande.
Det därefter följande svaret på den något oprecisa frågan om otvättade bykar i Baltikum är dock mycket besvärande för B.B. Hovrätten delar inte tingsrättens bedömning att svaret på frågan var något svävande. Tvärtom uppfattar hovrätten svaret som kategoriskt och heltäckande. När det gällde ”hela det” som kommit upp i ”Danskehistorien” var B.B. ”helt säker” och Swedbank hade ”gått igenom allting”. Enligt hovrätten var det oförenligt med de indikationer som fanns i rapporten den 20 september 2018 att ge ett så förbehållslöst svar. Visserligen hade det svaret föregåtts av en nyansering att banken hade upptäckt försök till penningtvätt i Baltikum precis som i verksamheten i stort. Det svaret var dock löst i konturerna och måste ställas mot de indikationer på omfattande misstänkta transaktioner i ett penningtvättsperspektiv som framgick av rapporten. Den samlade bilden av det som förmedlades genom B.B:s svar var enligt hovrättens mening att det i stort sett inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland under 2007–2015. Även det uttalandet – vilket inte nyanserades eller kompletterades genom något av hennes övriga uttalanden den 23–24 oktober 2018 – förmedlade därför ett vilseledande budskap.
Härefter behandlade hovrätten åtalet avseende övriga uttalanden av B.B. Hovrätten fann på anförda skäl att uttalandena inte varit vilseledande.
Hovrätten anförde därefter följande.
B.B. har i två intervjuer den 23 oktober 2018 till allmänheten och Swedbanks intressenter spridit uppgifter som förmedlat ett vilseledande budskap om att det under åren 2007–2015 inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland. I vad mån det senare inte har kunnat konstateras att något av de misstänkta fallen av penningtvätt faktiskt utgjorde penningtvätt har av hovrätten ansetts sakna betydelse för bedömningen av om uttalandena var vilseledande när de gjordes. De uppgifter som B.B. på ett mer generellt plan har lämnat om Swedbanks AML-processer i bankens verksamhet i Estland har dock inte bedömts vara vilseledande. Hovrätten går därför inte in i någon prövning av den motbevisning som försvaret lagt fram när det gäller AML-processerna och den av åklagarna påstådda förekomsten av problem.
Hovrätten bedömde vidare att de vilseledande uppgifter som B.B. lämnade den 23 oktober 2018 var ägnade att påverka bedömningen av Swedbank i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.
B.B. ansågs ha utfört gärningen med s.k. insiktsuppsåt.
Uttalandena skulle bedömas som ett enda brott. Brotten skulle rubriceras som grovt svindleri.
I enlighet med vad tingsrätten hade kommit fram till skulle B.B. frikännas från åtalet för grov marknadsmanipulation.
I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att B.B. skulle frikännas från åtalet för obehörigt röjande av insiderinformation.
Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och tre månader.
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt.
a) B.B. döms för grovt svindleri enligt 9 kap. 9 § andra och tredje styckena BrB, 2018-10-23 till 2018-10-24 (ett tillfälle).
b) Påföljden bestäms till fängelse 1 år 3 månader.
Nämndemannen Annika Sandström var skiljaktig i påföljdsdelen och ansåg att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom i förening med 180 dagsböter.
B.B. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet i dess helhet. Hon yrkade i andra hand att gärningen skulle rubriceras som brott av normalgraden och att påföljden skulle lindras. Även om brottet rubricerades som grovt yrkade hon påföljdslindring.
Riksåklagaren motsatte sig ändring av hovrättens dom och förklarade att hon vidhöll andrahandsyrkandet om grov marknadsmanipulation.
HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 14 i HD:s domskäl.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (justitieråden Stefan Johansson, Stefan Reimer, referent, Johan Danelius och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 21 april 2026 följande dom.
1. Under åren 2017–2019 uppmärksammades problem med penningtvätt i ett flertal banker i Norden. Fokus låg främst på bankernas verksamhet i Estland, Lettland och Litauen.
2. B.B. var vid den tiden verkställande direktör för Swedbank. När banken lämnade de tredje och fjärde kvartalsrapporterna för 2018, samt i samband med att Sveriges Television i februari 2019 sände den första delen av Uppdrag gransknings program med titeln ”Swedbank och penningtvätten”, gjorde hon vissa uttalanden om bankens åtgärder mot penningtvätt i bankens estländska verksamhet. Uttalandena gjordes vid intervjuer i media och vid ett möte som banken hade med representanter för bankens största ägare.
3. Vad avser de uttalanden som B.B. gjorde vid intervjuerna i media åtalades hon för grovt svindleri, alternativt grov marknadsmanipulation. När det gäller de uttalanden hon gjorde vid mötet med Swedbanks största ägare åtalades hon för obehörigt röjande av insiderinformation.
4. Åtalet för grovt svindleri, alternativt grov marknadsmanipulation, handlade om uttalanden som B.B. i egenskap av verkställande direktör för Swedbank hade gjort vid intervjuer med sex av Sveriges större tidningar/nyhetsförmedlingar, en internationell kanal för ekonomiska nyheter samt uppgifter som lämnats vid telefonmöten och i ett pressmeddelande.
5. Åtalet för obehörigt röjande av insiderinformation gällde frågan om B.B. vid mötet med representanterna för bankens största ägare hade obehörigen röjt insiderinformation genom att två dagar innan Uppdrag gransknings program sändes informera om att programmet skulle sändas och att det skulle handla om Swedbanks roll i penningtvättshärvan i Estland.
6. Tingsrätten frikände B.B. på samtliga punkter. Enligt tingsrätten var de uttalanden som hon hade gjort inte vilseledande på det sätt som krävs för ansvar enligt bestämmelsen om grovt svindleri alternativt bestämmelsen om grov marknadsmanipulation. Vidare ansåg tingsrätten att den information som lämnades av henne vid ägarmötet varken var så konkret eller specifik att den utgjorde insiderinformation.
7. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt B.B. för grovt svindleri till fängelse i ett år och tre månader. När det gällde åtalet för obehörigt röjande av insiderinformation har hovrätten instämt i tingsrättens slutsatser och således frikänt henne i denna del.
8. Hovrätten har ansett det bevisat att det fanns indikationer på att det under åren 2007–2015 förekommit omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner mellan kunder i Swedbanks estländska verksamhet och motpartskunder i Danske Banks verksamhet i Estland. Hovrätten har också ansett att det fanns information om att det i bankens verksamhet i Estland hade förekommit allvarliga brister i bankens åtgärder för att bekämpa penningtvätt under samma period.
9. Mot den bakgrunden har hovrätten funnit att B.B. lämnat vilseledande uppgifter när hon intervjuades av Svenska Dagbladet och TT i samband med att Swedbank släppte sin tredje kvartalsrapport för räkenskapsåret 2018. Enligt hovrätten förmedlade uppgifterna det vilseledande budskapet att det inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland under åren 2007–2015. Uppgifterna har enligt hovrätten varit ägnade att påverka bedömningen av Swedbank i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. B.B. har enligt hovrätten handlat med insiktsuppsåt.
10. De uttalanden som B.B. gjorde i övrigt har enligt hovrätten inte varit vilseledande och hon har frikänts från åtalet i dessa delar.
11. Målet gäller om B.B. ska dömas för grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation för uttalanden hon gjort i två intervjuer i media om penningtvätt i Swedbanks estländska verksamhet. I målet aktualiseras frågor om tillämpningen av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
12. I en intervju i Svenska Dagbladet den 23 oktober 2018 gjorde B.B. bland annat följande uttalanden.
Ni har gått igenom era transaktioner med Danske Bank 2007–2015, vad hittade ni?
– Ja. Vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda.
Är inte det konstigt?
– Nej, det är inte ett dugg konstigt. Alla de där kunderna är väldigt non-resident. De har inte haft någon verksamhet i Estland. Det är inte konstigt att de inte fanns hos oss.
13. I en intervju med TT den 23 oktober 2018 gjorde B.B. bland annat följande uttalanden.
En noggrann genomgång har gjorts, men Swedbank har inte hittat något fuffens i den egna verksamheten, enligt B.B. Inte heller har finansmannen A.A:s anmälningar mot Nordea för penningtvätt dykt upp på motsvarande vis hos Swedbank, enligt B. Men det viktigaste av allt, för varje gång vi ser något, så agerar vi, och det med kraft, säger B. Försök till penningtvätt märker dock banken av, i alla verksamheter, men det finns också i Sverige. Som bank måste man vara medveten om att det är en risk som finns, säger hon.
Men ni har inte sett något mer i Baltikum?
– Nej, vi har inte det.
Hur säker kan du vara på att ni inte har några otvättade bykar i Baltikum?
– Med hela det som kommit upp i den här Danskehistorien, kan jag vara helt säker, vi har gått igenom allting, säger hon.
14. HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att det är bevisat
• att Swedbank Compliance på gruppnivå hade indikationer på att det under åren 2007–2015 förekom omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner mellan kunder i Swedbanks estländska verksamhet och motpartskunder i Danske Banks verksamhet i Estland,
• att det redan den 23 oktober 2018 fanns information om allvarliga brister och åsidosättanden i dotterbankens AML-processer under samma period, även om den informationen främst tog sikte på åren 2012–2015, samt
• att B.B. kände till dessa omständigheter.
15. Den som offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller någon annan egendom döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader (se 9 kap. 9 § första stycket BrB).
16. Enligt 9 § andra stycket döms även för svindleri om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller som på grund av sin ställning bör ha särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift som är ägnad att påverka bedömningen av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.
17. Av tredje stycket i samma paragraf framgår att om brottet enligt första eller andra stycket bedöms som grovt ska det dömas för grovt svindleri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.
18. Svindleri är, rent allmänt, en sorts bedrägeri riktat mot allmänheten och straffbelägger på ett närmast förberedande stadium vilseledande av en obestämd krets personer. Brottet infördes i samband med 1942 års strafflagsreform gällande förmögenhetsbrotten och i kölvattnet av diskussionerna samt de rättsliga avgörandena med anledning av Kreugerkraschen (se NJA II 1942 s. 420–426 och SOU 1940:20 s. 156–161 samt ”Högbroforssaken” NJA 1933 s. 724 och ”Holländska Kreuger & Toll” NJA 1934 s. 310).
19. Brott enligt 9 § första stycket kan begås av vem som helst, s.k. allmänt svindleri, medan straffansvar enligt andra stycket, s.k. företagssvindleri, endast är tillämpligt på personer som tillhör en viss personkrets, till exempel en verkställande direktör.
20. Straffansvaret för företagssvindleri skiljer sig från allmänt svindleri på det sättet att det för ansvar inte krävs att den vilseledande uppgiften lämnas i något visst syfte. Det räcker att den vilseledande uppgiften objektivt sett är ägnad att påverka bedömningen av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Motiveringen till det mer omfattande straffansvaret i andra stycket är att väsentligt större krav kan ställas på sanningsenligheten av uppgifter om ett företag, som lämnas av personer som har särskild anknytning till detta. Sådana uppgifter har, då de sprids till allmänheten, lättare att vinna tilltro än uppgifter från andra personer. Därigenom innebär uppgifterna en större fara. (Se NJA II 1942 s. 421.)
21. Företagssvindleri kan begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Samtliga uppsåtsformer är tillämpliga. Uppsåtet ska relatera till de vilseledande uppgifterna samt till det faktum att dessa har varit ägnade att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende. Något uppsåt att skada krävs alltså inte, men uppsåtet ska täcka uppgifternas vilseledande karaktär och deras möjliga konsekvenser.
22. Med ”ägnad att påverka” avses att uppgiften typiskt sett duger till att förmå andra att göra förlustbringande dispositioner. En vilseledande uppgift som av någon anledning omöjligen kan påverka adressaten kan inte föranleda straffansvar. Det betyder att en i och för sig vilseledande uppgift med hänsyn till omständigheterna kan vara sådan att ingen rimligen kan bli vilseledd att göra någon förlustbringande disposition till följd av den.
23. För straffansvar krävs därtill att gärningspersonen agerar aktivt för att lämna vilseledande information (”offentliggör eller [...] sprider” den vilseledande uppgiften). Att inte lämna någon information alls, dvs. ren underlåtenhet, kan till följd av detta inte medföra ansvar för svindleri, även om passiviteten innebär att felaktiga uppgifter får stå oemotsagda. När det gäller ansvar för företagssvindleri krävs inte att uppgiften är positivt oriktig, utan uppgiften kan vara vilseledande därför att någon väsentlig omständighet har förtigits. (Se NJA II 1942 s. 421 och 423.)
24. För marknadsmanipulation döms, bland annat, den som sprider information som ger falska eller vilseledande signaler avseende pris, tillgång eller efterfrågan på finansiella instrument (se 2 kap. 4 § första stycket 4 lagen, 2016:1307, om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden).
25. Straffet för marknadsmanipulation är fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till omfattningen av manipulationen, gärningsmannens ställning eller övriga omständigheter är grovt döms för grov marknadsmanipulation till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. (Se 2 kap. 4 § andra och tredje styckena.)
26. Begreppet falsk eller vilseledande information avser inte bara information om sakomständigheter, eller fakta rörande det aktuella bolaget eller värdepapperet. Informationen kan även avse avsändarens egna avsikter och uppfattningar rörande ett värdepapper eller något annat finansiellt instrument. Även avsiktligt utelämnande av fakta kan vara att bedöma som vilseledande information. För ansvar för marknadsmanipulation krävs också att de falska eller vilseledande signalerna ger en viss effekt. Priset ska de facto påverkas. (Jfr Jonas Myrdal och Jan Leopoldsson, Aktiefusk – var går gränserna? En bok om marknadsmanipulation, 2021, s. 127 ff.)
27. En gärning som utgör marknadsmanipulation i form av vilseledande informationsspridning sammanfaller delvis med brottsbeskrivningen för svindleri. Straffskalorna är dessutom desamma. I förarbetena till marknadsmissbrukslagstiftningen anförs att straffbestämmelserna om svindleri och marknadsmanipulation delvis överlappar varandra och att när så sker bör regelkonkurrensen lösas genom att enbart döma för svindleri (se prop. 2004/05:142 s. 72 och prop. 2016/17:22 s. 407).
28. I fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i bland annat ljudradio, television och i vissa liknande överföringar gäller tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (de s.k. yttrandefrihetsgrundlagarna). Ändamålet med tryckfriheten och yttrandefriheten är att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande (se 1 kap. 1 § första stycket TF och 1 kap. 1 § andra stycket YGL).
29. Det krävs stöd i yttrandefrihetsgrundlagarna för att någon ska kunna åtalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten eller medverkan till sådant missbruk, den s.k. exklusivitetsprincipen. (Se 1 kap. 9 § TF och 1 kap. 14 § YGL.)
30. Tryckfrihetens och yttrandefrihetens straffrättsliga gränser dras i bestämmelserna om tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott (se den s.k. brottskatalogen i 7 kap.TF, som det hänvisas till i 5 kap. YGL). Av exklusivitetsprincipen följer bland annat att endast sådana brott som finns angivna i brottskatalogen kan föranleda ansvar för missbruk av tryckfriheten och yttrandefriheten och då enligt det särskilda straff- och processrättsliga systemet enligt yttrandefrihetsgrundlagarna med bland annat ensamansvar för utgivaren och en särskild rättegångsform.
31. Meddelarfriheten regleras i 1 kap. 7 § första stycket TF och i 1 kap. 10 § första stycket YGL. Enligt bestämmelserna står det var och en fritt att meddela uppgifter i vilket ämne som helst i syfte att göra dem offentliga i till exempel en tryckt skrift eller i ett program eller genom tekniska upptagningar. Meddelarfriheten har utvecklats ur den grundläggande principen att bara en person ska ha det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet (ensamansvaret). Meddelarfriheten innebär därför att den som lämnar uppgifter i publiceringssyfte i princip går fri från sådant ansvar.
32. I 7 kap. 22 § TF och 5 kap. 4 § YGL finns särskilda undantag från exklusivitetsprincipen när det gäller vilka brott en meddelare kan straffas för enligt allmän strafflagstiftning (meddelarbrotten). Det handlar framför allt om uppror, högförräderi, spioneri och liknande allvarlig brottslighet.
33. Utgångspunkten är alltså att om en framställning till sin yttre form omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen så skyddas dess innehåll. Denna princip upprätthålls dock inte fullt ut. Sådant innehåll som, något förenklat, inte har med yttrandefriheten att göra och därmed inte förtjänar yttrandefrihetens skydd faller utanför vad som brukar betecknas som yttrandefrihetsgrundlagarnas materiella tillämpningsområde.
34. Det materiella tillämpningsområdet avgränsas dels genom ändamålstolkningar av tryck- och yttrandefrihetens syfte och innebörd (jfr 1 kap. 1 § TF och 1 kap. 1 § YGL), dels genom uttryckliga undantagsbestämmelser som finns i yttrandefrihetsgrundlagarna.
35. I de ursprungliga förarbetena till tryckfrihetsförordningen framhålls att vissa yttranden eller meddelanden är brottsliga i annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser och därför kan bestraffas enligt vanlig lag. Det är då avgörande vad som är tryckfrihetens innebörd och syfte. (Se SOU 1947:60 s. 120 och prop. 1948:230 s. 172.)
36. Genom en ändamålstolkning av de syften som bär upp yttrandefrihetsgrundlagarna har således till exempel bedrägeri, oredligt förfarande och svindleri under lång tid ansetts kunna beivras genom vanlig lag, trots att yttrandena spritts i ett grundlagsskyddat medium. Ett typfall är bedrägliga annonser som publicerats i tidningar. (Se bl.a. SOU 1947:60 s. 115 f., 119 och 250 f., prop. 1948:230 s. 37 och 172 samt prop. 1986/87:151 s. 86.)
37. Det nyss sagda innebär ett undantag från exklusivitetsprincipen. Riktigt hur långt detta undantag sträcker sig är inte klart. Ursprungligen ansågs vissa brottstyper som sådana undantagna från det materiella tillämpningsområdet, men med tiden har det i rättspraxis framhållits att frågan om ett visst handlande, till exempel en publicering med visst innehåll i en tidning, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagarnas materiella tillämpningsområde i stället bör bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. (Se främst ”Koppleriannonserna” NJA 1979 s. 602, ”Aftonbladetmålet” NJA 1999 s. 275, och RÅ 2010 ref. 115 samt prop. 2001/02:74 s. 56 f. Jfr för äldre praxis ”Lotterimålet” NJA 1961 s. 715 och redogörelsen för rättsutvecklingen i Gunnar Persson, Exklusivitetsfrågan, Akademisk avhandling, 2002, s. 351–377.)
38. Hur meddelarfriheten i sin tur förhåller sig till exklusivitetsprincipen har varit föremål för olika uppfattningar. En uppfattning är att meddelarfriheten undantas i samma utsträckning som det som publiceras, dvs. exklusivitetsprincipen har samma omfång både vad gäller det som publiceras och hur långt meddelarfriheten sträcker sig. En annan uppfattning är att meddelarfriheten har ett vidare tillämpningsområde och avgränsas endast till de brott som utgör meddelarbrott och som därigenom uttryckligen i grundlag har undantagits från exklusivitetsprincipens tillämpning. (Jfr SOU 1947:60 s. 50 f. och 120 f., NJA II 1949 s. 421, prop. 1975/76:204 s. 162, Hans Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, Akademisk avhandling, 1984, s. 314 ff., Gunnar Persson, Exklusivitetsfrågan s. 441 ff., Gunnar Persson, Tryckfrihet på villovägar. Om Aftonbladetmålet och dess följder, 2003, s. 47 ff. och Hans Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, 5 uppl. 2023 s. 68.)
39. Frågan om exklusivitetsprincipens betydelse för meddelarfriheten är nära förknippad med bedömningen av om ett publicerat yttrande omfattas av det materiella tillämpningsområdet eller inte. I de fall yttrandet som publiceras bedöms ligga utanför detta område, till exempel om det rör sig om ett bedrägeribrott genom en bedräglig annons, synes hela grundtanken med att döma enligt vanlig lag vara att kunna straffa den person som står bakom annonsen, dvs. meddelaren. För att denna grundtanke ska få genomslag behöver meddelarfriheten – i vart fall i situationer av det slaget – undantas i samma utsträckning som det som har publicerats, dvs. exklusivitetsprincipen ges samma omfång både vad gäller det som publiceras och hur långt meddelarfriheten sträcker sig.
40. Frågan om ett uttalande som påstås utgöra exempelvis svindleri eller marknadsmanipulation – som publicerats i en tryckt skrift eller annat grundlagsskyddat medium – omfattas av meddelarfriheten eller inte måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vid den bedömningen bör vikt fästas vid, förutom uppgifternas närmare innebörd och under vilka omständigheter uppgifterna lämnats, den enskildes syfte med att meddela uppgifterna. Detta syfte bör därefter jämföras med de intressen tryckfriheten och yttrandefriheten avser att värna.
41. De uttalanden i media som åtalet för grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation avser (se p. 12 och 13) har bestått i svar på frågor som har ställts till B.B. i två relativt korta intervjuer. Det rör sig i båda fallen om uttalanden som utgör svar på frågor som journalisterna ställer om penningtvätt i Swedbanks estländska verksamhet.
42. De aktuella intervjuerna har skett i anslutning till att Swedbank lämnade sin tredje kvartalsrapport för 2018 kring vilken det fanns ett stort medialt intresse. Detta framgår bland annat av att B.B., utöver de nu aktuella intervjuerna, intervjuades av ett flertal olika tidningar och mediabolag. Uttalandena har i samtliga dessa intervjuer utgjort svar på frågor av granskande journalistisk karaktär i sedvanliga intervjusituationer. B.B. har haft kort tid för eftertanke och redigeringsansvaret för intervjuerna har legat på journalisterna och redaktionerna. Det har inte på något sätt framkommit att B.B:s syfte med att delta i intervjuerna har varit att använda dem som ett medel för att sprida vilseledande uppgifter som skulle påverka bedömningen av Swedbank i ekonomiskt hänseende.
43. Intervjuerna med B.B. har således utgjort ett led i journalistisk verksamhet och ligger inom ramen för det i yttrandefrihetsgrundlagarna angivna syftet att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en fri och allsidig upplysning. B.B:s svar på de frågor som ställdes omfattas därför av meddelarfriheten.
44. Åtalet för grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation ska redan på denna grund ogillas i sin helhet.
– – –
HD ändrar hovrättens dom i ansvarsdelen och frikänner B.B. från åtalet i sin helhet och befriar henne från skyldigheten att betala en avgift till brottsofferfonden.
– – –
Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig i fråga om motiveringen enligt följande.
Det står klart att B.B. ska frikännas på grund av sin meddelarfrihet. Enligt min mening är skyddet vid uppgiftslämnande dock starkare än vad som nu följer av domen. Det gäller hur man ska se på den fråga som diskuteras i punkterna 38–40 om förhållandet mellan exklusivitetsprincipen och meddelarfriheten.
Enligt exklusivitetsprincipen i 1 kap. 9 § krävs det stöd i tryckfrihetsförordningen för att någon ska kunna åtalas eller dömas till ansvar för missbruk av tryckfriheten eller medverkan till missbruk av det slaget. Vad som gäller vid ett sådant tryckfrihetsbrott är reglerat i tryckfrihetsförordningen.
Bestämmelsen i 1 kap. 9 § ger genom sin avfattning klart uttryck för att den endast handlar om sanktioner i anledning av missbruk av tryckfriheten eller medverkan till detta. Det är bara på denna punkt som tryckfrihetsförordningen är exklusivt normerande. Kriminaliseringar och ålägganden att betala ersättning kan alltså ske i anledning av uttalande i tryckt skrift vid sidan av tryckfrihetsförordningen, om de inte är riktade mot missbruk av tryckfriheten. Vid tryckfrihetsförordningens tillkomst framhölls särskilt (prop. 1948: 230 s. 171) att till tryckfrihetsbrott räknas endast
sådana brott som innebär missbruk av den yttrandefrihet som tryckfrihetsförordningen avser att värna. I enlighet med 1944 års tryckfrihetssakkunnigas inställning har tryckfrihetsförordningen inte som sin uppgift att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter, varför oredliga eller illojala yttranden inte behöver kriminaliseras som tryckfrihetsbrott.
Mot bakgrund av begränsningen i 1 kap. 9 § till just ”missbruk av tryckfriheten”, och med beaktande av motivuttalandena i anslutning till den lokutionen, anses det alltså att det som ”inte har med tryckfriheten att göra”, och som därför ”inte förtjänar grundlagens skydd”, inte omfattas. Beroende på omständigheterna kan detta i stället bestraffas i vanlig ordning, t.ex. ett visst bedrägeri där den publicerade tryckta skriften har använts som ett redskap för brottet.
Meddelarfriheten i 1 kap. 7 § är emellertid inte avhängig 1 kap. 9 § utan står – som den är fastlagd – självständigt. Tryckfrihetsförordningen är utformad så att meddelarfriheten ska utgöra ett särskilt privilegium, som i och för sig har utvecklats från den tryckfrihetsrättsliga principen om ensamansvar men som har en egen yttrandefrihetsrättslig innebörd.
Enligt 1 kap. 7 § står det sålunda var och en fritt att meddela uppgifter i vilket ämne som helst i syfte att de ska göras offentliga i tryckt skrift när uppgifterna lämnas till, förenklat uttryckt, journalister, redaktioner och nyhetsföretag. I paragrafen slås det vidare generellt fast att inga andra begränsningar får finnas i denna frihet än de som följer av tryckfrihetsförordningen. Dessa meddelarbrott, där allmän lag ska tillämpas, regleras i 7 kap. 22 §. Till skillnad från tryckfrihetsbrotten i 7 kap. 2–20 §§ är kriminaliseringen av meddelarbrott inskränkt till brottslighet som avser den nationella säkerheten och liknande, som uppror, högförräderi och spioneri, samt vissa kvalificerade sekretessbrott.
I meddelarfriheten ligger att meddelaren, med undantag för de föreskrivna allvarliga brotten, straffritt kan begå brottslig gärning när det finns publiceringssyfte; i fråga om alla andra brott än meddelarbrott ska det gälla ansvarsfrihet. Samtidigt som uppgifterna lämnas i syfte att offentliggöras avhänder sig meddelaren det rättsliga ansvaret. Det är i stället den ansvarige utgivaren som kan ha att svara för eventuellt tryckfrihetsbrott enligt 1 kap. 9 § utifrån brottskatalogen för tryckfrihetsbrott i 7 kap. 2–20 §§ och med hänsynstagande till den begränsning till sådant som har med tryckfrihet att göra som anses följa av 1 kap. 9 §.
För meddelarfriheten i 1 kap. 7 § finns ingen begränsning i grundlagstexten till ”missbruk av tryckfriheten”. Därmed måste också tanken falla bort att i den paragrafen – som i 1 kap. 9 § – tolka in att uppgifter som inte har med tryckfriheten och yttrandefriheten att göra inte omfattas av meddelarfriheten. Det som sägs i 1 kap. 9 § kan lagstiftningsmässigt inte spilla över och förminska den fristående rätt som ges i 1 kap. 7 §. Inte heller kan det allmänna ändamålsstadgandet i 1 kap. 1 § på egen hand gärna inskränka vad som är en klar grundlagstext i 1 kap. 7 §. Lämnas uppgifter till en journalist eller motsvarande för att uppgifterna ska göras offentliga i tryckt skrift, kan dömas till ansvar bara om det rör sig om något av de föreskrivna allvarliga meddelarbrotten.
I fråga om meddelarens ansvar ska alltså någon vidare prövning av den yttrandefrihetsrättsliga betydelsen av uppgifterna, syftet och sammanhanget inte göras – och det gäller enligt grundlagstexten oavsett om meddelandet har publicerats eller inte. Yttrandefrihetsaspekten kan i stället sägas vara omhändertagen genom att meddelarfriheten ju bara gäller om uppgifterna lämnas till någon av de i yttrandefrihetshänseende relevanta subjekt som tryckfrihetsförordningen har pekat ut och bestämt i 1 kap. 7 § (journalister osv.), någon ytterligare och närmare bedömning av om ett omstritt uppgiftsmeddelande till dem verkligen rör yttrandefrihetens syften ska inte förekomma. I så måtto är meddelarfriheten absolut. ”Aftonbladetmålet” ger stöd för den uppfattningen.
Av legalitetsskäl går det inte att låta ändamålsöverväganden ta över den tydliga grundlagstexten i 1 kap. 7 § och 7 kap. 22 §. Det skulle knappast heller framstå som en god och hanterbar ordning om åklagare och domstolar hade att – med en så ganska diffus utgångspunkt – pröva om det som någon har berättat för en journalist egentligen har att göra med yttrandefrihetens syften att främja opinionsbildning och nyhetsförmedling, ens om uppgifterna hade publicerats och därmed kanske lättare kunde bedömas. Frågan skulle då också kunna väckas igen om inte den sortens hänsyn till den yttrandefrihetsrättsliga relevansen även bör tas för censurförbudet i 1 kap. 8 §.
Som framgår av domen är meddelarfrihetens förhållande till exklusivitetsprincipen omdiskuterad i rättslitteraturen. I en sak av detta slag bör, när ställning ska tas i ett brottmål, det avgörande till slut ändå vara vad som bokstavligen står i grundlagstexten. Detta synsätt kan i och för sig leda till att en meddelare med en ekonomiskt bedräglig annons, som skickas till en redaktion, i någon situation inte kan dömas (jfr p. 39 i domen). Tryckfrihetsförordningens ståndpunkt måste emellertid anses vara att det grundläggande samhällsintresset, att skydda medborgarnas fria kontakt med publicister, väger tyngre och att en sådan tillämpning får godtas i det större sammanhanget. Det är också så att det endast är själva uppgiftslämnandet till redaktionen som omfattas av meddelarfriheten, inte vad som annars förevarit kring det bedrägliga upplägget, och det kan dessutom finnas andra än meddelaren som kan straffas för bedrägeriet.
Det anförda gäller också för yttrandefrihetsgrundlagen.
Uppgifterna i målet har lämnats till journalister i syfte att de ska göras offentliga i TT och Svenska Dagbladet. Det är inte fråga om något meddelarbrott. B.B. ska därför – redan av detta skäl och utan någon ytterligare prövning – frikännas.
","lagrumLista":[{"referens":"1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (1949:105)","sfsNummer":"1949:105"},{"referens":"1 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen (1949:105)","sfsNummer":"1949:105"},{"referens":"1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen (1949:105)","sfsNummer":"1949:105"},{"referens":"9 kap. 9 § brottsbalken (1962:700)","sfsNummer":"1962:700"},{"referens":"2 kap. 4 § lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden","sfsNummer":"2016:1307"}],"litteraturLista":[],"malNummerLista":["B 7476-24"],"nyckelordLista":["Meddelarfrihet","Exklusivitetsprincipen","Marknadsmanipulation","Svindleri","Tryckfrihet","Vilseledande uppgift","Yttrandefrihet"],"publiceringsform":"REFERAT","publiceringstid":"2026-09-16T10:40:00","rattsomradeLista":[],"referatNummerLista":["NJA 2026:22","NJA 2026 s. 240"],"sammanfattning":"Tillämpningen av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen vid åtal för svindleri avseende uttalanden som gjorts vid intervjuer i media.","typ":"PREJUDIKAT"}