Parter:
\nSACO, c/o Civilekonomernas Riksförbund; Staten
\ngenom Statens Arbetsgivarverk
\nNr 113
\nSACO, c/o Civilekonomernas Riksförbund
\nmot
\nStaten genom Statens Arbetsgivarverk.
\n\n
lagen (1982:80) om anställningsskydd;
\nreservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten
\nI 22 § anställningsskyddslagen finns bestämmelser om
\nturordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Enligt
\ndessa bestäms arbetstagarnas plats i turordningen, såvitt
\nhär är av intresse, med utgångspunkt i varje arbetstagares
\nsammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid
\narbetstagare med längre anställningstid har företräde
\nframför arbetstagare med kortare anställningstid.
\nPå det statliga området kompletteras 22 §
\nanställningsskyddslagen av avtalsbestämmelser i
\nkollektivavtalet Turordningsavtal för arbetstagare hos
\nstaten (TurA-S), vilket gäller mellan staten och bl.a.
\nSACO. TurA-S innehåller bl.a. följande.
\nBeräkning av anställningstid
\n10 §. När en arbetstagares plats i turordningen skall
\nbestämmas skall som anställningstid hos arbetsgivaren
\nräknas all anställningstid hos staten. Om det finns
\nsärskilda skäl får anställningstiden hos annan arbetsgivare
\nän staten jämställas med sådan anställningstid.
\nBestämmelsen i 10 § TurA-S gäller sedan den 1 april 1984.
\nDen föregicks av en författningsbestämmelse med samma
\nmateriella innehåll. Denna återfanns under åren 1975 - 1976
\ni 42 § andra stycket statstjänstemannalagen (1965:274) och
\ndärefter, intill dess att TurA-S trädde i kraft, i 8 §
\nförsta stycket förordningen (1976:865) om vissa
\nturordningsfrågor i statligt reglerad anställning, m.m.
\nA.B., som är född år 1954 och medlem i
\nCivilekonomernas Riksförbund, är sedan den 1 september 1990
\nanställd som avdelningsdirektör vid Statskontoret. Han är
\näven reservofficer. Han erhöll sålunda den 29 augusti 1975
\ntillsvidareförordnande som fänrik i flottans reserv, där
\nhan numera är kapten. För hans anställning som reserv-
\nofficer tillämpas - enligt övergångsbestämmelser till den
\nunder tiden den 1 juli 1990 - 1 juli 1994 gällande
\nreservofficersförordningen (1990:202) och till den sedan
\nden 1 juli 1994 gällande officersförordningen (1994:882) -
\nfortfarande reservbefälsförordningen (1972:464) för
\nförsvarsmakten (rubriken enligt SFS 1979:1118).
\nTill följd av riksdagsbeslut år 1992 uppkom vid
\nStatskontoret arbetsbrist motsvarande 60 anställda. På
\nhösten 1993 fastställdes turordning för uppsägningar,
\nvarvid A.B. fördes till en turordningskrets om
\n14 arbetstagare samt placerades sist i turordningen såsom
\nden i turordningskretsen som av arbetsgivaren ansågs ha den
\nkortaste anställningstiden hos staten. Som sådan tid
\ntillgodoräknades han sammanlagt 5 år och 11 månader, varav
\n1 år och 1 månad från anställning vid Försvarsstaben, 3 år
\noch 2 månader från anställningen vid Statskontoret samt
\n1 år och 8 månader från anställningen som reservofficer. I
\nsistnämnda hänseende tillgodoräknades han av sin totala
\nanställningstid som reservofficer - 18 år och 2 månader -
\nendast tid varunder han hade fullgjort obligatorisk eller
\nfrivillig tjänstgöring som reservofficer utan att samtidigt
\ninneha annan statlig anställning.
\nSACO hade vid turordningsförhandlingarna yrkat att medlem
\nsom var reservofficer skulle som anställningstid hos staten
\ntillgodoräknas all anställningstid i reservofficers-
\nanställningen. Statskontoret hade alltså inte tillmötesgått
\ndetta yrkande och hade som motivering för sitt
\nställningstagande anfört följande:
\n\"När det gäller beräkning av statlig anställningstid för
\nreservanställd personal inom försvarsmakten, tar vi hänsyn
\nendast till den tid då författningsenlig eller frivillig
\ntjänstgöring har fullgjorts.
\nDetta ställningstagande grundas på anvisningar från Statens
\narbetsgivarverk (SAV). I sammanhanget är det också av
\nintresse att beakta SAVs föreskrifter för beräkning av
\ntjänstgöringstid för utmärkelsen \"För nit och redlighet i
\nrikets tjänst\". Enligt denna föreskrift tillgodoräknas
\nendast \"tid varunder reservanställd personal har fullgjort
\nförfattningsenlig eller frivillig tjänstgöring inom
\nförsvarsmakten och inte samtidigt har innehaft annan
\nstatlig anställning, i vilken anställningstiden får
\ntillgodoräknas.\"
\nStatskontoret sade den 26 oktober 1993 upp bl.a. A.B.
\npå grund av arbetsbrist. Hans uppsägningstid löpte ut
\nden 30 juni 1994.
\nSACO har väckt talan mot staten vid arbetsdomstolen med
\nstående att Statskontoret genom uppsägningen av A.B.
\nhar brutit mot gällande turordningsbestämmelser.
\nEnligt SACO skulle han vid bestämmandet av turordningen
\nrätteligen ha tillgodoräknats hela sin anställningstid som
\nreservofficer, med undantag för tid varunder han innehaft
\näven annan statlig anställning. Mellan parterna är
\nostridigt att A.B. i så fall hade fått en sådan
\nplats i turordningen att han inte hade blivit uppsagd.
\nMed hänvisning därtill har SACO yrkat att arbetsdomstolen
\nskall enligt 8 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig
\nanställning ogiltigförklara Statskontorets uppsägning av
\nA.B..
\nStaten har bestritt bifall till yrkandet.
\nParterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.
\nArbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket
\narbetstvistlagen företagit målet till avgörande utan
\nhuvudförhandling.
\nTill utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak
\nföljande.
\nStaten
\nAv lagtexten i 22 § och därtill anknytande bestämmelser i
\nanställningsskyddslagen framgår inte hur en arbetstagares
\nanställningstid närmare skall beräknas vid bestämmande av
\nplats i turordning. Enligt förarbetsuttalanden i anslutning
\ntill 3 § i 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71
\ns. 117) skall anställningens art och omfattning samt
\neventuella tjänstledigheter dock inte ha betydelse för
\nberäkningen, utan tid då ett anställningsförhållande har
\nförelegat får i princip tillgodoräknas i dess helhet. Detta
\nfår i vart fall anses gälla, om det inte i lag eller
\nkollektivavtal finns särskilda bestämmelser om hur
\nanställningstiden skall beräknas.
\nNär motsvarigheten till bestämmelsen i 10 § TurA-S infördes
\ni 42 § andra stycket statstjänstemannalagen anförde
\ndepartementschefen bl.a. följande (prop. 1974:174 s. 55).
\nLika litet som inom den privata sektorn bör man vid
\ntillämpningen av 22 § andra och tredje styckena LAS göra
\navräkning för tjänstledigheter av olika slag, när den
\nstatliga anställningstiden skall beräknas. En
\nstatstjänsteman bör således i regel få räkna sig till godo
\nall den tid som han har varit tjänstledig t. ex. för
\nstudier etc. Detta bör gälla, trots att staten generellt
\nsett beviljar tjänstledighet i betydligt större
\nutsträckning än vad som är brukligt på den privata
\narbetsmarknaden (jfr t. ex. cirkuläret 1970:388 om
\ntjänstledighet med C-avdrag, m. m., ändrat senast
\n1971:1196). Vid sådan tjänstledighet som har samband med
\nförening av statligt reglerade tjänster (28-31 §§
\nstatstjänstemannastadgan 1965:601) bör självfallet någon
\ndubbel tillgodoräkning inte komma i fråga. Eventuellt kan
\navvikande bestämmelser behöva meddelas (39 § StjL).
\nAv det citerade motivuttalandet framgår enligt statens
\nmening att det finns undantag från principen att även
\ntjänstledighet - dvs. tid då arbete inte utförs åt
\narbetsgivaren - skall tillgodoräknas som anställningstid.
\nSom ett exempel på sådana undantag anges i uttalandet
\ntjänstledighet vid förening av statligt reglerade tjänster.
\nDetta undantag har inte kommit till uttryck i någon
\nförfattningsbestämmelse.
\nEtt ytterligare exempel på fall där all statlig
\nanställningstid inte skall tillgodoräknas är enligt statens
\nmening anställning som reservofficer. Skälen till detta är
\nföljande.
\nReservofficersanställningen har karaktären av en statlig
\nbisyssleanställning, arvodestjänst.
\nTjänstgöringsskyldigheten är starkt begränsad med
\nsporadiskt återkommande, kortvariga perioder av faktisk
\ntjänstgöring. Reservofficeren behöver inte begära tjänst-
\nledighet från denna sin anställning för att samtidigt
\ninneha annan privat eller offentlig anställning.
\nTjänstgöringsperioderna är närmast att jämställa med
\nkortvariga, tillfälliga anställningar. Så har också
\nanställningar som reservofficer behandlats i situationer då
\nsammanlagd anställningstid hos staten varit av betydelse.
\nRedan vid tillkomsten år 1965 av statstjänstemannalagen och
\nstatstjänstemannastadgan (1965:601) bedömdes anställning i
\nkrigsmaktens reserver vara av en så särskild karaktär att
\nden i 1 § statstjänstemannastadgan uttryckligen undantogs
\nfrån stadgans tillämpningsområde. Som motivering för detta
\nangavs \"de speciella anställningsförhållanden\" som rådde
\nför ifrågavarande tjänstemän (promemoria med förslag till
\nstatstjänstemannastadga, Civildepartementet 1965:4; juli
\n1965). Någon ändring i aktuellt hänseende gjordes inte när
\nförfattningsrubriken fr.o.m. den 1 januari 1977 ändrades
\ntill anställningsförordning.
\nAvlöningsförmånerna för reservofficerare reglerades
\ntidigare i författning. Sålunda föreskrevs i
\nreservbefälskungörelsen (1962:309) för krigsmakten följande
\ni 41 § 2 mom.
\nI fråga om placering i löneklass vid inträde i reserv och
\nvid befordran samt i fråga om uppflyttning i löneklass
\nskola för personal som avses i 1 mom. och icke åtnjuter
\narvode, bestämmelserna i statens allmänna
\navlöningsreglemente för personal på aktiv stat äga till-
\nlämpning, såsom om anställningen i reserven varit att
\nhänföra till anställning på aktiv stat. Härvid skall dock
\niakttagas dels att för den som före anställningen i reserv
\ninnehaft beställning på reservstat, tid varunder han i
\ndylik beställning varit inkallad till tjänstgöring skall -
\noavsett bestämmelserna i 22 § 2 mom. tredje stycket
\nreglementet och 2 punkten anvisningarna till den såsom
\nbilaga A vid reglementet fogade placeringstabellen -
\ntillgodoräknas såsom tjänstgöring på aktiv stat, dels att
\nhänsyn icke må tagas till civil anställning i statens
\ntjänst, som personal i reserv innehaft eller innehar, dels
\nock att tid varunder vederbörande under anställning i
\nreserv icke varit inkallad till tjänstgöring, ej må
\ntillgodoräknas för uppflyttning till högre löneklass.
\nLiknande bestämmelser fanns i kungörelsen (1962:578) om
\nbefälsanställning i civilförsvarets krigsorganisation, vars
\n12 § 2 mom. hade följande lydelse.
\nI fråga om placering i löneklass vid övergång från reserv
\ntill befälsanställning samt i fråga om uppflyttning i
\nlöneklass skola bestämmelserna i statens allmänna
\navlöningsreglemente äga tillämpning såsom om anställningen
\nvid krigsmakten varit att hänföra till anställning på aktiv
\nstat och befälsanställningen till ordinarie tjänst. Härvid
\nskall iakttagas dels att hänsyn icke må tagas till annan
\ncivil anställning i statens tjänst, som befälsanställd
\ninnehaft eller innehar, dels ock att tid, varunder han
\nunder anställning vid krigsmakten eller under
\nbefälsanställning icke varit inkallad till tjänstgöring, ej
\nmå tillgodoräknas för uppflyttning i högre löneklass.
\nBetecknande för det dåtida avlöningssystemet var bl. a. att
\nen arbetstagare flyttades upp i högre löneklass med
\nbeaktande av anställningstidens längd. Av de citerade
\nbestämmelserna framgår emellertid att en reservofficer för
\nuppflyttning till en högre löneklass inte fick
\ntillgodoräkna sig annan anställningstid som reservofficer
\nän tid under vilken reservofficeren tjänstgjort, och att
\ndetsamma gällde för den som övergick från anställning som
\nreservofficer till en befälsanställning i civilförsvarets
\nkrigsorganisation. Bestämmelser av motsvarande innehåll
\nfanns även i senare författningsreglering.
\nNumera regleras reservofficerares anställningsförmåner i
\nkollektivavtal, nämligen i avtalet om avlöningsförmåner för
\nreservofficerare i försvarsmaktens reserver samt i väg- och
\nvattenbyggnadskåren (reservofficersavtalet, intaget i SAV:s
\ncirkulär 1993 Fö 6.) I reservofficersavtalet finns bl.a.
\nbestämmelser om semester (11 §), vilka i princip hänvisar
\ntill semesterlagen (1977:480). Enligt 7 § första stycket
\nförsta meningen semesterlagen utgör semesterdagar med
\nsemesterlön \"så stort antal av semesterdagarna enligt 4 §
\nsom svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken
\narbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren\".
\nOch i en protokollsanteckning till 11 §
\nreservofficersavtalet sägs följande.
\nParterna är ense om följande tolkning av semesterlagen.
\n1. Vid tillämpningen av 7 § första stycket första meningen
\nsemesterlagen, skall reservofficeren anses ha innehaft
\nanställning hos försvarsmyndigheten endast under tid som
\nsvarar mot tjänstgöringsomgång samt sådan in- och
\nutryckningsdagar för vilka arvode utbetalas.
\nProtokollsanteckningen ger uttryck för samma synsätt som de
\nnyss berörda bestämmelserna om löneklassuppflyttning,
\nnämligen att det endast är tjänstgöringstid i
\nreservofficersanställningen som skall beaktas vid
\ntillämpningen av regler enligt vilka längden av statlig
\nanställning har betydelse.
\nGenom cirkuläret (1973:752) till statsmyndigheterna om
\nutmärkelsen \"För nit och redlighet i rikets tjänst\" (NOR)
\ninfördes ett nytt belöningssystem för arbetstagare hos
\nstaten. Utmärkelsen skulle tilldelas den som visat nit och
\nredlighet som anställd hos staten under i princip 30 år.
\nVid beräkningen av anställningstiden skulle bortses från
\ntjänstgöringens faktiska omfattning, om inte särskilda skäl
\nföranledde annat. I en skrivelse den 5 mars 1974 från
\nstatsrådsberedningen till expeditionscheferna m.fl. angå-
\nende tillämpningen av cirkuläret angavs bl.a. följande.
\nTill punkt 2. Bestämmelsen i punkt 2 första stycket i
\ncirkuläret innebär en nyhet. Av bestämmelsen följer att
\ndeltidsarbete även om det har avsett mindre än halvtid i
\nprincip skall jämställas med heltidsarbete samt att också
\ntid för tjänstledighet i allmänhet skall räknas den
\nanställde till godo. Den nya regeln skall göra beräkningen
\nav anställningstiden betydligt enklare än tidigare.
\nVanliga civilrättsliga regler bör tillämpas vid avgörandet
\nav frågan huruvida en arbetstagare hos staten innehar eller
\nhar innehaft en enda sammanhängande anställning eller flera
\nskilda anställningar. I förstnämnda fall skall således tid
\nför ledighet räknas honom till godo, medan i sistnämnda
\nfall mellantiden givetvis inte skall medräknas.
\nI en del fall kan emellertid finnas skäl för avvikelse från
\nregeln i punkt 2 första stycket. Detta kan gälla bl. a.
\narbetstagare som har tjänstgjort bara mycket korta perioder
\nav anställningstiden, kanske som bisyssla, t. ex. auditör
\neller reservpersonal inom försvaret.
\nCirkuläret ersattes den 1 januari 1975 av Kungl. Maj:ts
\nkungörelse (1974:225) om utmärkelsen \"För nit och redlighet
\ni rikets tjänst\", med samma reglering i nu berört
\nhänseende. SAV utfärdade med stöd av 8 § kungörelsen
\nföreskrifter för verkställigheten i SAVFS 1980:1. Där
\nutvecklas synen på anställningstid som reservofficer på
\nföljande sätt (s. 4).
\nTid varunder reservanställd personal har fullgjort
\nförfattningsenlig eller frivillig tjänstgöring inom
\nförsvarsmakten och inte samtidigt har innehaft annan
\nstatlig anställning, i vilken anställningstiden får
\ntillgodoräknas, är kvalificerande för NOR. Detsamma gäller
\ntid varunder befälsanställd i civilförsvarets
\nkrigsorganisation har fullgjort författningsenlig
\ntjänstgöring i civilförsvaret.
\nDessa föreskrifter har i sak oförändrade överförts till de
\nnumera gällande föreskrifterna i SAV:s cirkulär 1993 A 18
\ns. 6.
\nNär det gäller 10 § TurA-S har enligt statens mening inte
\nfunnits någon gemensam partsavsikt av innebörd att
\nanställningstid som reservofficer skall vid tillämpningen
\nav 10 § få tillgodoräknas i dess helhet. Eftersom
\nbestämmelsen i 10 § TurA-S har sitt ursprung i
\nstatstjänstemannalagen måste den gemensamma partsavsikten
\nrörande bestämmelsens innebörd innefatta vad som i
\nförarbetena till ändringen i statstjänstemannalagen
\nanfördes om motsvarande bestämmelses bakgrund och innebörd
\nmed hänsyn till de särskilda förhållandena på det statliga
\nområdet. Som tidigare framhållits ger dessa förarbeten
\nuttryck för att principen att all anställningstid skall
\ntillgodoräknas inte är utan undantag. Skälet till detta
\ntorde vara en medvetenhet om de mångskiftande och
\nsvåröverblickbara anställningsförhållandena på det statliga
\nområdet, där nämnda princip i vissa fall skulle kunna leda
\ntill ett orimligt resultat. Samma uppfattning kommer till
\nuttryck i L.L:s kommentar till
\nanställningsskyddslagen (7 uppl. 1989), där det sägs bl.a.
\nföljande (s.74):
\n\"Det förekommer emellertid också fall där det skulle te sig
\nonaturligt att en mellanliggande period räknas som
\nanställningstid hos en viss arbetsgivare, t. ex. om
\narbetstagaren då på heltid utför arbete för en annan
\narbetsgivares räkning eller bedriver egen förvärvsverk-
\nsamhet.\"
\nAvsteg från principen att all anställningstid är
\ntillgodoräkningsbar torde inte kräva stöd i författning.
\nEnligt statens mening kan man i stället föra ett
\nrimlighetsresonemang. Det orimliga i SACO:s krav på att
\nA.B. skall vid tillämpningen av 10 § TurA-S
\ntillgodoräknas sin anställningstid som reservofficer i dess
\nhelhet belyses av följande.
\nOm A.B:s totala anställningstid som reservofficer
\nskulle tillgodoräknas honom skulle han - utöver
\nanställningen vid Försvarsstaben under 1 år och 1 månad,
\nvid Statskontoret under 3 år och 2 månader samt fullgjord
\ntjänstgöring som reservofficer under 1 år och 8 månader -
\ntillgodoräknas ytterligare 12 år och 3 månader av sin
\nanställningstid som reservofficer när han inte innehaft
\nannan statlig anställning. Under denna tid har A.B.
\nhaft heltidsanställning i privat tjänst samt varit verksam
\nsom egen företagare. Detta har skett utan att han behövt
\nbegära tjänstledighet från reservofficersanställningen.
\nTrots detta skulle han i turordningen placeras före andra
\narbetstagare vid Statskontoret som tjänstgjort hos staten
\nunder perioder omfattande 7,5 - 18 år. Den tid under vilken
\nA.B. haft en icke-statlig anställning och inte
\nheller tjänstgjort som reservofficer skulle alltså
\nlikställas med anställningstid hos den statliga
\narbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist hos
\ndenna.
\nMed en sådan tillämpning av 10 § TurA-S skulle A.B.
\nsom reservofficer inta en orimligt privilegierad
\nsärställning i samband med uppsägningarna vid Statskonto-
\nret. Anställningstiden i en bisysslebefattning som endast
\nmarginellt bidragit till arbetstagarens försörjning skulle
\nvärderas lika med anställningstid i en
\ntillsvidareanställning som gett arbetstagaren dennes
\nhuvudsakliga inkomst. Någon gemensam partsavsikt av den
\ninnebörden har självfallet inte funnits. Staten anser att
\ndetta inte heller kan anses ligga i linje med
\nanställningsskyddslagens grundregel om att längden av
\nanställningstiden hos arbetsgivaren i princip skall vara
\navgörande för turordningen mellan olika arbetstagare. Med
\nanställningstid torde därvid ha åsyftats i första hand
\nanställningstid i en anställning som arbetstagaren har som
\nsin huvudsakliga sysselsättning.
\nSammanfattningsvis är det statens ståndpunkt att
\nanställning som reservofficer är ett sådant fall där inte
\nall formell anställningstid skall tillgodoräknas vid
\ntillämpningen av 10 § TurA-S. Såväl lagstiftaren som
\nparterna i statliga kollektivavtal har behandlat
\nreservofficersanställningen på detta sätt när det varit
\nfråga om beräkning av anställningstid i andra situationer,
\nsåsom för löneklassuppflyttning, intjänande av semester och
\nkvalificering för utmärkelsen \"För nit och redlighet i
\nrikets tjänst\". Endast tid under anställningen då
\nreservofficeren har tjänstgjort har beaktats i dessa fall.
\nDetta måste också anses utgöra bakgrund till och förtydliga
\nden av parterna åsyftade innebörden hos 10 § TurA-S.
\nSACO
\nSACO kan vitsorda att det bakom bestämmelsen i 10 § TurA-S
\ninte ligger någon gemensam partsavsikt av innebörd, att
\nanställningstid som reservofficer skall få tillgodoräknas i
\ndess helhet. Enligt SACO:s uppfattning har det inte funnits
\nnågon gemensam partsavsikt alls i den nu aktuella frågan.
\nDenna har aldrig berörts vid förhandlingar om TurA-S.
\nSACO bestrider att en anställning som reservofficer har
\nkaraktären av statlig bisyssleanställning och delar heller
\ninte statens uppfattning, att reservofficerarnas faktiska
\ntjänstgöringsperioder närmast är att jämställa med
\nkortvariga, tillfälliga anställningar. För
\nreservofficerarna föreligger tjänsteplikt och de är
\nskyldiga att inställa sig till tjänstgöring så snart deras
\nmilitära arbetsgivare begär det. Deras civila arbetsgivare
\nkan inte neka dem den ledighet som krävs för att fullgöra
\ndenna plikt. Reservofficerarna skall vidare ständigt vara
\nberedda att rycka in i händelse av krig, vilket medför att
\nde mellan tjänstgöringsperioderna avsätter tid för den
\nkompetensutveckling som deras krigsplacering föranleder. De
\nlyder under hela sin anställningstid som reservofficerare
\nunder samma lojalitetsplikt som andra statligt anställda.
\nEn reservofficer kan sägas upp enligt samma regler som
\ngäller för andra statligt anställda.
\nVidare bestrids påståendet att reservofficerarnas
\ntjänstgöringsperioder har behandlats som kortvariga,
\ntillfälliga anställningar i situationer då sammanlagd
\nanställningstid hos staten varit av betydelse. Sveriges
\nReservofficersförbund har alltid hävdat uppfattningen, att
\nanställningstid för reservofficerare skall vid
\ntillämpningen av 10 § TurA-S beräknas på det sätt som SACO
\nhävdar i målet. Detsamma torde gälla Försvarets Civil-
\nförvaltning och Värnpliktsverket. Dessa myndigheter har i
\nskrivelser från april 1992 förklarat att hela
\nkontraktstiden räknas som statlig anställningstid utom när
\nden sammanfaller med annan statlig anställningstid, som är
\ntillgodoräkningsbar.
\nDe av staten åberopade äldre författningsbestämmelserna
\nrörande reservofficerares avlöningsförmåner saknar enligt
\nSACO:s mening betydelse för bedömningen av den aktuella
\nfrågan. Detsamma gäller den av staten åberopade
\nprotokollsanteckningen till 11 § reservofficersavtalet. De
\nåberopade avlöningsbestämmelserna avsåg endast beräkning av
\nanställningstid när det gällde frågan om uppflyttning i
\nlöneklass. Den nämnda protokollsanteckningen avser endast
\nberäkning av anställningstid när det gäller att bestämma
\nantalet semesterdagar med semesterlön. Att parterna är
\növerens om hur antalet betalda semesterdagar i en
\nreservofficersanställning skall beräknas innebär inte, att
\nparterna har gett uttryck åt en princip som innebär att
\nenbart tjänstgöringstid i en reservofficersanställning
\nskall beaktas vid tillämpning av andra regler enligt vilka
\nlängden av statlig anställningstid har betydelse. Att saken
\nuttryckligen reglerats på det sättet i vissa hänseenden kan
\nsålunda inte medföra att detsamma skall utan uttryckligt
\nstöd i författning eller avtal gälla i andra hänseenden,
\noch i vart fall inte i en fråga som avser
\nanställningstryggheten, nämligen hur statlig
\nanställningstid skall beräknas vid bestämmande av
\nturordning för arbetstagare som hotas av uppsägning på
\ngrund av arbetsbrist. Snarare ger den omständigheten, att
\nmotsvarande specialregler saknas för det sammanhanget, stöd
\nåt SACO:s ståndpunkt i tvisten.
\nFöreskrifterna rörande kvalifikation för utmärkelsen \"För
\nnit och redlighet i rikets tjänst\" kan enligt SACO:s mening
\ninte tillmätas någon betydelse för bedömningen av
\ntvistefrågan i målet.
\nStaten påstår att SACO:s synsätt innebär att
\nreservofficerare skulle inta en orimligt privilegierad
\nsärställning i samband med uppsägningar på grund av
\narbetsbrist. Vidare påstås att anställningstid som
\nreservofficer inte bör kunna värderas på samma sätt som
\nanställningstid i en anställning som gett arbetstagaren
\ndennes huvudsakliga inkomst. Med anledning av dessa
\npåståenden skall framhållas följande.
\nSom staten själv har redovisat skall enligt uttalanden i
\nförarbetena till 1982 års anställningsskyddslag
\n(prop. 1981/82:71 s. 117) anställningens art eller
\nomfattning sakna betydelse för beräkningen av
\nanställningstid hos arbetsgivaren vid bl.a. bestämmande av
\nturordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Vidare
\nskall en arbetstagare tillgodoräknas varje dag då ett
\nanställningsförhållande har förelegat, oavsett om han har
\nutfört arbete för arbetsgivarens räkning eller inte. Även
\ntid varunder arbetstagaren har varit sjuk, tjänstledig,
\nföräldraledig, studieledig eller försatt i disponibilitet
\nskall således tillgodoräknas. Något annat eller mera sades
\ninte i det av staten åberopade motivuttalandet i prop.
\n1974:174. Detta avsåg för övrigt endast tjänstledigheter,
\nmedan tvisten i målet gäller en deltidsanställning.
\nSom ett med reservofficersanställning jämförligt
\nanställningsförhållande kan nämnas det som gäller för de
\ns. k. lördagsbrevbärarna hos Posten. Sådana arbetstagare
\nkan arbeta sporadiskt några timmar på lördagarna efter
\növerenskommelse vid varje särskilt tillfälle. Till skillnad
\nfrån reservofficerare är de således inte ens
\narbetsskyldiga. En del av lördagsbrevbärarna är
\ntillsvidareanställda. Den gemensamma partsuppfattningen är
\natt dessa arbetstagare vid tillämpning av 10 § TurA-S skall
\ntillgodoräknas all anställningstid hos Posten, dvs. inte
\nbara de dagar under vilka de utfört arbete. I vart fall har
\nutgången blivit sådan i de fall som förts till förhandling.
\nArrestvakter hos Polisen är ett annat, liknande exempel.
\nÄven här har det funnits arbetstagare som arbetat
\nintermittent deltid och varit tillsvidareanställda. Till
\nskillnad från vad som gäller beträffande lördagsbrevbärarna
\nhar frågan om beräkning av sådana arrestvakters
\nanställningstid dock, såvitt SACO känner till, aldrig förts
\ntill förhandling.
\nEtt ytterligare exempel kan hämtas från en inskränkning av
\nverksamheten vid Arbetslivsfonden i Kalmar län. En medlem i
\nSveriges Psykologförbund hade under tiden januari 1971 -
\nmaj 1978 varit förordnad som konsulterande psykolog vid ett
\nskolhem. Det bedömdes att han under den tiden hade
\ntjänstgjort mellan 20 och 25 timmar per månad. På lokal
\nnivå nåddes enighet om att psykologen skulle tillgodoräknas
\nhela anställningstiden och inte bara den tid under vilken
\nhan faktiskt hade utfört arbete. Till grund för
\narbetsgivarens ställningstagande låg rådgivning från P.O.Ö.,
\nSAV.
\nVidare skall nämnas att en arbetstagare hos staten kan med
\nstöd av tjänstledighetsförordningen (1984:111) vara
\ntjänstledig under en följd av år för att inneha en anställ-
\nning som facklig funktionär hos en arbetstagarorganisation
\nsom har till uppgift att ta till vara arbetstagarnas
\nintressen på en myndighet. Det finns exempel på att arbets-
\ntagare varit tjänstlediga under perioder överstigande
\n10 år.
\nMot bakgrund av det nu sagda kan SACO inte se att det - vid
\nberäkning av statlig anställningstid för bestämmande av
\nturordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist - skulle
\nligga mindre i linje med anställningsskyddslagens
\ngrundläggande regler att en reservofficer får tillgodoräkna
\nsig all anställningstid i officersanställningen än att nu
\nnämnda arbetstagare tillgodoräknas hela sin anställningstid
\nhos staten oavsett faktisk tjänstgöring. En annan sak är
\natt det givetvis finns utrymme för olika uppfattningar \"de
\nlege ferenda\", dvs. om hur saken borde regleras för
\nframtiden.
\nStaten
\nDen uppfattning som Försvarets Civilförvaltning och
\nVärnpliktsverket har framfört i de av SACO åberopade
\nskrivelserna är inte sanktionerad av SAV. Det är SAV som på
\nstatens sida disponerar över tolkningen av TurA-S. Även om
\nnågon enskild statlig myndighet eventuellt tillämpat
\nbestämmelserna i avtalets 10 § i strid med den uppfattning
\nsom staten hävdar i målet har detta därför inte skapat
\nnågon praxis av betydelse för rätta tolkningen av
\nbestämmelserna.
\nNär det gäller SACO:s uppgifter rörande s.k.
\nlördagsbrevbärare, arrestvakter och en arbetstagare hos
\nArbetslivsfonden får staten anföra följande.
\nSå länge Posten tillämpade brevutbärning på lördagar fanns
\nett visst behov av extrapersonal på lördagarna. En del av
\ndenna extrapersonal var tillsvidareanställd med
\narbetsskyldighet ett visst antal timmar per månad, varvid
\narbetstiden var schemalagd till tre eller fyra lördagar
\nvarje månad. Andra i denna personalkategori arbetade en-
\nstaka lördagar efter överenskommelse i varje särskilt fall,
\ndvs. att ett anställningsförhållande uppkom vid varje
\ntillfälle. Vid arbetsbristuppsägningar hos Posten torde de
\nlördagsbrevbärare som var tillsvidareanställda ha
\ntillgodoräknats hela anställningstiden medan de andra
\ntillgodoräknades endast arbetade dagar, dvs. då en
\nanställning förelegat.
\nVid de större polismyndigheterna är arrestvakt en vanlig
\ntillsvidareanställning på heltid. Vid de mindre
\npolismyndigheterna sköts arrestvaktsysslan av de polismän
\nsom tjänstgör på polisstationen eller, då behov av extra
\npersonal uppstår, av någon som anlitas vid varje särskilt
\ntillfälle. I sistnämnda fall uppkommer ett
\nanställningsförhållande vid varje tillfälle då vederbörande
\narbetar. Det har inte kunnat utredas om tillgodoräkning av
\nsådan anställningstid som arrestvakt hos Polisen har varit
\naktuell i något uppsägningsärende.
\nFör den arbetstagare som under tiden den 15 januari 1971 -
\nden 30 maj 1978 hade förordnats som konsulterande psykolog
\nvid ett skolhem torde omfattningen av anställningen inte ha
\nvarit bestämd i anställningsavtalet. Det är riktigt att
\ntjänstgöringen uppgick till 20 - 25 timmar per månad och
\natt arbetstagaren vid en uppsägning på grund av arbetsbrist
\nhos Arbetslivsfonden fick tillgodoräkna sig hela
\nanställningstiden vid skolhemmet.
\nStatens inställning till de av SACO angivna exemplen är att
\ndessa inte är bindande eller ens vägledande vid en
\nbedömning av hur anställningstid som reservofficer skall
\nberäknas vid tillämpningen av 10 § TurA-S. I de fall då
\nanställningarna har gällt tills vidare har det varit fråga
\nom deltidsanställningar med tjänstgöringsförhållanden som
\ninte kan jämföras med dem som gäller för en reservofficer.
\nYttranden
\nArbetsdomstolen har enligt 5 kap. 1 § andra stycket
\narbetstvistlagen berett Statsanställdas förbund samt TCO-
\nOF:s förbundsområden Statstjänstemän, Poliser och
\nOfficerare (TCO-OF/S,P,O) tillfälle att yttra sig i målet.
\nDe har inkommit med skriftliga yttranden i vilka anförts i
\nhuvudsak följande.
\nStatsanställdas förbund
\nStatsanställdas förbunds tolkning av bestämmelsen i 10 §
\nTurA-S är att all tid under vilken ett
\nanställningsförhållande har förelegat skall tillgodoräknas
\narbetstagaren vid bestämmande av plats i turordningen. På
\ndet sättet tillämpas bestämmelsen i förhandlingar mellan
\nförbundet och förekommande arbetsgivare. På samma sätt
\ntillämpas den när arbetstagare har tillsvidareanställning
\nför att utföra arbetsuppgifter under en begränsad tid av
\narbetsveckan. Ett exempel är brevbärare som anställts för
\npostutdelning på lördagar. Principen har således tillämpats
\noavsett tjänstgöringens omfattning, under förutsättning att
\nanställningen haft karaktären av tillsvidareanställning. -
\nFörbundet har ingen synpunkt på hur reservofficerares
\nanställningsförhållande skall betraktas.
\nTCO OF/S,P,O
\nSåvitt kunnat utrönas fördes vid förhandlingarna om TurA-S
\når 1984 ingen sakdiskussion om innebörden av 10 § i
\nomtvistat hänseende och någon gemensam partsavsikt går inte
\natt finna. Under de snart 20 år som bestämmelsen varit
\ngällande har, såvitt känt, inte heller förekommit någon
\ntvist om beräkning av anställningstid för reservofficerare
\ni nu aktuellt hänseende. - En reservofficersanställning
\ntorde, med tanke på att den normalt förenas med en
\nheltidsanställning hos en annan arbetsgivare, kunna
\nbetraktas som en statlig bisyssleanställning med starkt
\nbegränsad tjänstgöringsskyldighet. Att avtalsparterna också
\nansett att anställning som reservofficer är av speciell
\nkaraktär framgår bl.a. av de speciella regler som enligt
\nprotokollsanteckning 1 till reservofficersavtalets 11 §
\ngäller vid tillämpning av 7 § semesterlagen. Att staten
\nsedan länge haft denna syn på en reservofficersanställning
\nframgår av en skrivelse från statsrådsberedningen år 1974
\nangående beräkning av tid för erhållande av utmärkelsen
\n\"För nit och redlighet i rikets tjänst\". - Som staten har
\nframhållit i målet är huvudprincipen att även
\ntjänstledighet skall tillgodoräknas som anställningstid. En
\nanställning i försvarets reserver innebär att den anställde
\npåtar sig en författningsenlig tjänstgöringsskyldighet
\nbegränsad till ett visst antal dagar under en angiven
\ntidsperiod. För A.B. gäller att han skall fullgöra
\n1 år och 220 dagar intill dess att anställningen upphör vid
\nutgången av det år då han fyller 52 år. - TCO-OF/S,P,O
\nanser att det kan ifrågasättas huruvida den icke
\ntjänstgöringspliktiga delen av en reservofficers
\nanställning skall likställas med tjänstledighet. Bl.a. kan
\nframhållas att tjänstledighet normalt förutsätter ett
\narbetsgivarbeslut i någon form. För en reservofficer torde
\ndet motsatta vara fallet; ett särskilt beslut krävs för att
\ntjänstgöring skall äga rum. - Sammanfattningsvis anser
\nTCO-OF/S,P,O - även om frågan är svårbedömd - att över-
\nvägande skäl talar för att endast den tid varunder
\nförfattningsenlig eller frivillig tjänstgöring som
\nreservofficer ägt rum skall vid tillämpning av 10 § TurA-S
\ntillgodoräknas som anställningstid hos staten.
\nDomskäl
\nParterna tvistar i målet om hur bestämmelsen i 10 § TurA-S
\nskall tolkas vid beräkning av en arbetstagares
\nanställningstid i en reservofficersanställning, närmare
\nbestämt i samband med upprättande av turordning inför
\nuppsägningar på grund av arbetsbrist hos annan statlig
\nmyndighet än den som är arbetsgivare i
\nreservofficersanställningen. För den
\nreservofficersanställning som är aktuell i målet gäller
\nalltjämt reservbefälsförordningen (1972:464) för
\nförsvarsmakten. Arbetsdomstolen tar i domen inte ställning
\ntill tolkningen av avtalsbestämmelsen med avseende på
\nsådana reservofficersanställningar som omfattas av den
\nnumera upphävda reservofficersförordningen (1990:202) eller
\nav den sedan den 1 juli 1994 gällande officersförordningen
\n(1994:882).
\nAv vad parterna har upplyst och av det yttrande som har
\navgetts av TCO-OF/S,P,O framgår att någon vägledning i
\ntolkningsfrågan inte står att finna i vad som förekommit
\nvid avtalsförhandlingar rörande TurA-S. Den främsta orsaken
\nhärtill torde vara att bestämmelsen i 10 § inte är ett
\nresultat av kollektivavtalsparternas egna överväganden. Den
\nhar i sak oförändrad hämtats från den tidigare gällande
\nförfattningsregleringen av turordningsfrågor på det
\nstatliga området, ytterst från det år 1975 införda andra
\nstycket av 42 § statstjänstemannalagen. Enligt vad som har
\nupplysts synes kollektivavtalsparterna vid införandet av
\nbestämmelsen i TurA-S inte heller ha ägnat uppmärksamhet åt
\nen sådan situation som den som ligger till grund för
\ntvisten.
\nArbetsdomstolen är därför hänvisad till avtalsbestämmelsens
\nordalydelse, till vad som är känt om dess bakgrund samt
\ntill mer allmänna överväganden om hur den bör förstås för
\ndet i målet aktuella fallet.
\nBestämmelsens lydelse ger i och för sig stöd åt SACO:s
\nståndpunkt i tvisten. Det råder således inte tvekan om att
\nhela den tid, under vilken en reservofficer innehar
\nförordnande som sådan, i rättslig mening utgör
\nanställningstid hos staten oavsett huruvida reservofficeren
\ntjänstgör eller inte. Också enligt den i sammanhanget
\ngrundläggande regeln om anställningstiden som i första hand
\navgörande för en arbetstagares plats i turordningen vid
\nuppsägning på grund av arbetsbrist, 22 §
\nanställningsskyddslagen, gäller att inte bara
\nanställningens art utan också omfattningen av den faktiska
\ntjänstgöringen inom ramen för en bestående anställning i
\nprincip saknar betydelse för beräkningen av
\nanställningstiden. Här kan hänvisas till det av parterna
\nåberopade uttalandet i propositionen om 1982 års
\nanställningsskyddslag, enligt vilket vid tillämpning av
\nbl.a. 22 § anställningsskyddslagen arbetstagare kan
\n\"tillgodoräkna sig anställningstid, oavsett om de har
\ninnehaft en tillsvidareanställning eller tidsbegränsad
\nanställning, arbetat på deltid, varit tjänstlediga osv.\"
\n(prop. 1981/82:71 s. 117).
\nEnligt arbetsdomstolens mening kan emellertid varken det i
\nnämnda bestämmelser förekommande uttrycket
\n\"anställningstid\" eller det nyss citerade
\nförarbetsuttalandet anses utesluta, att mera särpräglade
\nomständigheter kan inverka på bedömandet av frågan, om viss
\ntid som i strikt rättslig mening utgör anställningstid hos
\nen arbetsgivare också skall tillgodoräknas arbetstagaren
\nvid t.ex. bestämmande av turordning inför uppsägningar på
\ngrund av arbetsbrist. Det finns sålunda inte grund för att
\nanta annat än att 22 § anställningsskyddslagen ger ett
\nvisst utrymme för undantag från principen att allt som
\nformellt utgör anställningstid också skall beaktas som
\nsådan. Detsamma gäller naturligen beträffande 10 § TurA-S,
\nsom bygger på grundregeln i 22 § anställningsskyddslagen
\noch egentligen endast har till syfte att fastslå att staten
\nvid beräkning av anställningstid skall betraktas som en
\nenda arbetsgivare.
\nStaten har i målet ansett sig finna grund för sådana
\nundantag i vissa motivuttalanden som gjordes i samband med
\ntillkomsten av 42 § andra stycket statstjänstemannalagen -
\ndvs. föregångaren till 10 § TurA-S - och avsåg behandlingen
\nav sådan tjänstledighet som hade samband med förening av
\nstatligt reglerade tjänster (prop. 1974:174 s. 55). Den
\nuppfattningen kan arbetsdomstolen dock inte biträda.
\nIfrågavarande uttalanden syftade uppenbarligen endast till
\natt slå fast det självklara förhållandet, att en arbetsta-
\ngare som under en tid förenat två statligt reglerade
\ntjänster inte kan få tillgodoräkna sig denna tid dubbelt
\neller med andra ord räkna en kalenderdag som två
\nanställningsdagar hos en och samma arbetsgivare.
\nMed anledning av vad staten har anfört i målet bör vidare
\nframhållas att den omständigheten att en anställning utgör
\nen bisyssla för arbetstagaren eller eljest endast i mindre
\nmån bidrar till dennes försörjning, inte utgör grund för
\nundantag från huvudprincipen om att all anställningstid i
\nanställningen skall tillgodoräknas arbetstagaren i
\nturordningssammanhanget. Anställningsskyddslagen skiljer
\nsålunda inte principiellt mellan bisyssleanställningar och
\nhuvudanställningar, inte heller mellan olika anställningar
\nberoende på i vilken mån de bidrar till arbetstagarens
\nförsörjning (jfr AD 1984 nr 82), och det finns inte skäl
\natt anta att annat skulle gälla enligt 10 § TurA-S.
\nFrågan är då, om en reservofficersanställning som faller
\nunder reglerna i reservbefälsförordningen för
\nförsvarsmakten likväl är av en så särpräglad beskaffenhet
\natt det finns grund för slutsatsen att 10 § TurA-S oaktat
\nbestämmelsens lydelse bör förstås så, att i ett fall som
\ndet föreliggande allt vad som formellt utgör
\nanställningstid i denna anställning inte skall
\ntillgodoräknas för placering i turordning enligt
\nbestämmelsen.
\nAnställningen som reservofficer utmärks bl.a. av att den
\nkan bestå under lång tid men inom ramen för denna innebära
\nen begränsad skyldighet att faktiskt tjänstgöra. Som
\nframgår av själva beteckningen är det fråga om personal som
\nhålls i reserv för särskilda behov. Skyldigheten att
\ntjänstgöra beror av att riket råkar i krig eller att värn-
\npliktiga i annat fall tas i anspråk för rikets försvar
\neller säkerhet eller för att fullgöra beredskapsövning.
\nDärtill kommer viss obligatorisk tjänstgöring som syftar
\ntill att utveckla och bibehålla reservofficerens kompetens.
\nI sistnämnda hänseende torde, enligt
\nreservbefälsförordningen för försvarsmakten, för A.B:s
\nvidkommande gälla följande. Sedan han år 1975 vid 21
\nårs ålder hade anställts som fänrik i flottans reserv var
\nhan skyldig att fullgöra en första tjänstgöringsperiod om
\n365 dagar inom fyra år från anställningstillfället, dvs.
\nsenast under åren 1978 och 1979. Han var därefter skyldig
\natt fullgöra en tjänstgöringsperiod om 170 dagar före
\nutgången av det år då han fyllde 36 år, dvs. senast år
\n1990. Slutligen är han skyldig att fullgöra en
\ntjänstgöringsperiod om 150 dagar före utgången av det år då
\nhan fyller 47 år, dvs. senast år 2001. Hans anställning som
\nreservofficer upphör enligt huvudregeln vid utgången av det
\når under vilket han fyller 52 år, dvs. år 2006.
\nBortsett från eventuella förlängningar kan A.B:s
\ntotala anställningstid i reservofficersanställningen
\nsåledes komma att omfatta 31 år, med obligatoriska tjänst-
\ngöringsperioder för utveckling och bibehållande av
\nkompetens om sammanlagt ca 2 år. Relationen mellan
\nanställningstid och tjänstgöringstid belyses även av att
\nhan i det aktuella uppsägningsärendet - om SACO:s
\nståndpunkt godtas - skall av sin på hösten 1993 upplupna
\nanställningstid som reservofficer om drygt 18 år
\ntillgodoräknas ytterligare inte mindre än drygt 12 år då
\nhan inte tjänstgjort i reservofficersanställningen.
\nEn reservofficer som A.B. är alltså under normala
\nförhållanden skyldig att tjänstgöra under en i förhållande
\ntill den möjliga anställningstiden högst begränsad tid.
\nVidare gäller att det kan förflyta mycket långa tider
\nmellan de obligatoriska tjänstgöringsperioderna. Härmed
\nsammanhänger att reservofficersanställningen utan svårighet
\nkan förenas med heltidsanställning av annat slag, vilket
\nockså är det normala. För detta krävs varken särskilt
\ntillstånd eller någon form av tjänstledighet från
\nreservofficersanställningen. En annan sak är att
\nreservofficeren har rätt till ledighet från annan
\nanställning under tid då han skall tjänstgöra i
\nreservofficersanställningen.
\nDet kan mot denna bakgrund, som staten har framhållit,
\nframstå som föga rimligt att all den tid som i strikt
\nrättslig mening utgör anställningstid för en reservofficer
\nskall tillgodoräknas vid bestämmande av turordning inför
\nuppsägningar på grund av arbetsbrist. Bärkraften hos de av
\nstaten anförda rimlighetsargumenten är dock begränsad. Som
\nSACO har påvisat torde det sålunda finnas exempel på
\ndeltidsanställningar och fall av tjänstledighet beträffande
\nvilka det kan synas lika lite rimligt, att allt vad som i
\nrättslig mening utgör anställningstid för arbetstagaren
\nskall tillgodoräknas denne i turordningssammanhanget, men
\ndär så tydligen likväl har skett vid tillämpning av 10 §
\nTurA-S.
\nArbetsdomstolen saknar emellertid såväl underlag som skäl
\nför att i detta mål generellt gå in på denna fråga, utan
\nstannar vid att påpeka att fall av mer extrem karaktär
\navseende deltidsanställningar eller tjänstledigheter såvitt
\nkänt aldrig har varit föremål för domstolens prövning
\nenligt gällande turordningsbestämmelser.
\nNär det gäller reservofficersanställningen tillkommer
\nnämligen att denna även mer allmänt utgör ett mycket
\nspeciellt anställningsförhållande, som präglas av att det
\när fråga om anställning i personalreserv. På grund av den
\noregelbundenhet med vilken de obligatoriska
\ntjänstgöringsperioderna inträffar och den mycket långa tid
\nsom kan förflyta mellan dessa är en
\nreservofficersanställning inte jämförlig med en sedvanlig
\ndeltidsanställning. Inte heller är den tjänstgöringsfria
\ntiden mellan de obligatoriska tjänstgöringsperioderna
\njämförlig med tjänstledighet från en vanlig anställning.
\nSådan tjänstledighet förutsätter normalt prövning och i
\nvart fall beslut av arbetsgivaren. För en
\nreservofficersanställning gäller i stället att de långa
\nperioderna av tjänstgöringsfri tid fritt kan utnyttjas för
\nt.ex. heltidsanställning hos annan utan att reservofficeren
\nens behöver beviljas tjänstledighet som sådan. Därtill
\nkommer att det endast i extrema undantagsfall kan tänkas
\nförekomma att tjänstledighet i en vanlig anställning skulle
\nbeviljas i en sådan omfattning, att man uppnår samma
\nrelation mellan anställningstid och faktisk
\ntjänstgöringstid som den som är det normala när det gäller
\nreservofficersanställningar.
\nEnligt arbetsdomstolens mening kan det med hänsyn till det
\nnu anförda inte anses berättigat att jämställa en
\nreservofficersanställning med en deltidsanställning, och
\ninte heller att jämställa de tjänstgöringsfria perioderna i
\nen reservofficersanställning med tjänstledighet från en
\nvanlig anställning. De i förarbetena till 1982 års
\nanställningsskyddslag (prop. 1981/82: 71 s. 117) och till
\n42 § andra stycket statstjänstemannalagen (prop. 1974:174
\ns. 55) förekommande uttalandena om beräkning av anställ-
\nningstid i deltidsanställningar och vid tjänstledigheter
\nkan följaktligen inte anses äga giltighet för
\nreservofficersanställningen.
\nVid en samlad bedömning - med tillbörligt beaktande även av
\nden förut berörda rimlighetssynpunkten - ligger det i
\nstället närmast till hands att vid beräkning av anställ-
\nningstid i turordningssammanhanget likställa en anställning
\nsom reservofficer med det fallet, att en arbetstagare har
\nflera i tiden skilda anställningar hos en arbetsgivare
\n(tjänstgöringsperioderna), och att således bortse från tid
\nunder vilken tjänstgöring inte har ägt rum. Såsom parterna
\nsynes vara ense om måste därvid givetvis även tid för
\nfrivillig tjänstgöring i reservofficersanställningen räknas
\nsom anställningstid. Det kan enligt domstolens mening inte
\nråda tvekan om att en sådan ordning för beräkning av
\nanställningstid i en reservofficersanställning innebär att
\nreservofficerens anspråk på att, i ett fall som det
\naktuella, i konkurrens med andra arbetstagare få
\ntillgodoräkna sig statlig anställningstid därmed blir
\nbehörigen tillgodosedda. Den av SACO hävdade ståndpunkten
\nskulle däremot ofta innebära ett gynnande av
\nreservofficeren som framstår som sakligt oberättigat och
\ngrundat på skäl av enbart formell natur.
\nDet behöver knappast tilläggas, att en tolkning av 10 §
\nTurA-S i enlighet med det nu sagda vinner stöd av vad
\nstaten har åberopat från den tidigare gällande
\nförfattningsregleringen av reservofficerares
\navlöningsförmåner samt av den \"tolkning av semesterlagen\"
\nsom kollektivavtalsparterna på det statliga området enats
\nom när det gäller beräkningen av antalet semesterdagar med
\nlön i en reservofficersanställning (protokollsanteckning 1
\ntill 11 § reservofficersavtalet). Vad som därvidlag har
\nförekommit kan enligt domstolens mening inte uppfattas som
\nen särreglering i vissa hänseenden, vilken såsom SACO har
\nantytt skulle kunna ge underlag för en motsatt tolkning i
\nandra hänseenden, utan får anses ge uttryck för ett mer
\nallmänt sätt att se på reservofficersanställningen, som
\növerensstämmer med det som domstolen i det föregående har
\nfunnit böra gälla i turordningssammanhanget.
\nDe av SACO åberopade skrivelserna från Värnpliktsverket den
\n21 april 1992 resp. från Försvarets Civilförvaltning den
\n28 april 1992, i båda fallen till en enskild person,
\nföranleder inte annan bedömning. I dessa skrivelser uttalas
\nvisserligen att en reservofficers hela kontraktstid skall
\ntillgodoräknas i turordningshänseende; i skrivelsen från
\nFörsvarets Civilförvaltning har dock anförts att detta är
\nförvaltningens tolkning \"inom försvaret\". Som staten har
\nanfört är det emellertid SAV som på statens sida disponerar
\növer tolkningen av TurA-S, och det har inte framkommit att
\nskrivelserna skulle vila på någon för SAV känd och av
\nverket accepterad praxis vid tillämpningen av avtalet.
\nSammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att bestämmelsen
\ni 10 § TurA-S för det fall som är aktuellt i målet - dvs.
\nvid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en
\nreservofficersanställning som omfattas av
\nreservbefälsförordningen för försvarsmakten och i samband
\nmed upprättande av turordning inför uppsägningar på grund
\nav arbetsbrist hos en annan statlig myndighet än den som är
\narbetsgivare i reservofficersanställningen - skall tolkas
\nså att endast sådan tid under vilken obligatorisk eller
\nfrivillig tjänstgöring fullgjorts i
\nreservofficersanställningen skall tillgodoräknas
\narbetstagaren som anställningstid i denna anställning. Som
\ntidigare har framgått följer därutöver av en allmän princip
\nför beräkning av statlig anställningstid att endast sådan
\ntjänstgöringstid skall tillgodoräknas under vilken
\narbetstagaren inte innehaft annan anställning som
\ntillgodoräknas som statlig.
\nDet skall tilläggas att den nyss gjorda preciseringen av
\ndet fall som omfattas av domstolens bedömning syftar inte
\nendast till att klargöra begränsningen till reservofficers-
\nanställningar som omfattas av reservbefälsförordningen för
\nförsvarsmakten. Den markerar även att domstolen i detta mål
\ninte tar ställning till tolkning och tillämpning av 10 §
\nTurA-S för det fallet att fråga uppkommer om uppsägning på
\ngrund av arbetsbrist av reservofficerare från deras
\nreservofficersanställningar. Det är givet att frågan om
\nberäkning av anställningstid för bestämmande av turordning
\ni ett sådant fall kan böra bli föremål för särskilda
\növerväganden.
\nArbetsdomstolens bedömning innebär att SACO:s yrkande om
\nogiltigförklaring av Statskontorets uppsägning av A.B.
\nskall lämnas utan bifall.
\nTvistefrågan har enligt domstolens mening varit av sådan
\nnatur att SACO haft skälig anledning att få tvisten prövad.
\nVardera parten skall därför bära sin egen rättegångskostnad
\ni målet.
\nDomslut
\n1. Arbetsdomstolen avslår SACO:s käromål.
\n2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
\nDom 1994-09-21, målnummer A-6-1994
\nLedamöter: Ove Sköllerholm, Marie Hafström, Annika Baude, Ola Bengtson, Marika Fröberg, Solveig Paulsson och Anders Eklundh (förbundsjurist i Privattjänstemannakartellen; tillfällig ersättare). Enhälligt.
\nSekreterare: Susanne Jarnfelter
","lagrumLista":[{"referens":"8 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning","sfsNummer":"1976:600"},{"referens":"22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd","sfsNummer":"1982:80"}],"litteraturLista":[],"malNummerLista":["A 6-94"],"nyckelordLista":["Anställningsskydd, Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist","Anställningstid","Arbetsbrist","Reservofficer","Tolkning av kollektivavtal","Turordning"],"publiceringsform":"REFERAT","publiceringstid":"1999-12-31T00:00:00","rattsomradeLista":[],"referatNummerLista":["AD 1994 nr 113"],"sammanfattning":"Enligt 22 § anställningsskyddslagen bestäms vid uppsägning på grund av arbetsbrist arbetstagarnas plats i turordningen med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. - På det statliga området kompletteras 22 § anställningsskyddslagen av avtalsbestämmelser i kollektivavtalet turordningsavtal för arbetstagare hos staten (TurA-S). När en arbetstagares plats i turordningen skall bestämmas, skall enligt 10 § TurA-S all anställningstid hos staten räknas som anställningstid hos arbetsgivaren. - Fråga hur bestämmelsen i 10 § TurA-S skall tolkas vid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en reservofficersanställning, närmare bestämt i samband med upprättande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist hos en annan statlig myndighet än den som är arbetsgivare i reservofficersanställningen. För den reservofficersanställning som är aktuell i målet gäller alltjämt reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten.","typ":"VAGLEDANDE_MEN_EJ_PREJUDICERANDE"}