Parter:
\nJ.B.; Telia Aktiebolag
\nNr 111
\nB.J.i Umeå
\nmot
\nTelia Aktiebolag i Farsta.
\n\n
förmögenhetsrättens område
\nÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
\nUmeå tingsrätts slutliga beslut den 9 maj 1994 i mål T
\n793/93
\nTingsrättens beslut, se bilaga.
\nB.J.har, så som hans talan får förstås, yrkat att
\narbetsdomstolen skall undanröja tingsrättens beslut och
\nåterförvisa målet till tingsrätten för erforderlig hand-
\nläggning.
\nTelia Aktiebolag (bolaget) har bestritt ändring samt yrkat
\nersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.
\nSKÄL
\nFrågan i målet är om den skiljeklausul som tagits in i
\növerenskommelsen mellan parterna utgör ett rättegångshinder
\neller, som domstolen förstår B.J.s talan, om denna
\nklausul med stöd av 36 § avtalslagen skall lämnas utan
\navseende såsom oskälig.
\nParternas talan
\nB.J.har i arbetsdomstolen till stöd för sitt
\növerklagande anfört i huvudsak detsamma som antecknats i
\ntingsrättens beslut. Hans överklagande får uppfattas så att
\nhan anser att skiljeklausulen är oskälig främst med hänsyn
\ntill omständigheterna när överenskommelsen kom till. Enligt
\nhonom har skiljeklausulen tillkommit genom bedrägligt för-
\nfarande från bolagets sida. Såvitt domstolen förstår består
\ndet bedrägliga förfarandet i att bolaget skall ha lurat
\nB.J.vad gäller beskattningen av det avtalade
\navgångsvederlaget och att detta förfarande även skall
\nmedföra att skiljeklausulen anses oskälig. B.J.har även
\npåstått att han motsatt sig skiljeklausulen i sin helhet
\nsamt krävt att orten för skiljeförfarandet ändrades från
\nStockholm till Umeå. Att så inte skedde är enligt B.J.
\nett tecken på att bolaget förfarit bedrägligt.
\nSammanfattningsvis har B.J.påstått att bolaget förfarit
\nbedrägligt mot honom, undanhållit sanningen, förvrängt
\ndenna med inkorrekta uppgifter, kommit med hot, lögner och
\nfinter samt utsatt honom för tidspress.
\nBolaget har förnekat vad B.J.lagt bolaget till last och
\nanfört följande. B.J.var i god tid innan
\navgångsöverenskommelsen slutligt träffades väl medveten om
\nskiljeklausulen och han accepterade denna. Den enda
\nsynpunkt som han förde fram under förhandlingarna var att
\nhan önskade skiljeförfarande i Umeå i stället för i Stock-
\nholm. Bolaget vidhöll dock sin uppfattning om att
\nförfarandet skulle ske i Stockholm, vilket blev
\navtalsinnehåll. Diskussionen mellan parterna har således
\ninte gällt om avtalet skulle innehålla skiljeklausul eller
\nej utan endast platsen för skiljeförfarandet. B.J.har
\naldrig motsatt sig skiljeklausulen som sådan. Hans på-
\nstående om hot, lögner m.m. är grundlösa och tillbakavisas.
\nB.J.var aktiv i samband med överenskommelsens
\nutarbetande. Han var fullt medveten om innehållet i denna
\ndetalj och han accepterade efter förhandlingar uppgörelsen
\ni alla delar. Detta får stöd inte minst av att
\növerenskommelsen inneburit fördelaktiga ekonomiska
\navgångsvillkor för B.J.s del.
\nB.J.har tillbakavisat merparten av bolagets uppgifter
\noch förklarat att bolagets påståenden är felaktiga.
\nArbetsdomstolens överväganden
\nSkiljeklausulens giltighet
\nAv handlingarna i målet framgår att den aktuella
\növerenskommelsen diskuterades mellan parterna under flera
\nmånader innan den fick sin slutliga utformning och att
\nB.J.granskade och framförde synpunkter på innehållet
\ninnan han undertecknade avtalet. Arbetsdomstolen finner
\ninte visat att skiljeklausulen införts i avtalet genom
\nnågot bedrägligt förfarande från bolagets sida eller att
\nB.J.genom hot tvingats att godta klausulen. Annat har
\ninte heller kommit fram än att B.J.erhållit skäligt
\nrådrum innan han genom att underteckna avtalet accepterade
\nklausulen. Arbetsdomstolen beaktar här särskilt att B.J.
\nsjälv uppgett att han före undertecknandet framförde många
\nsynpunkter och att han bl.a. rådfrågade en person som
\nanlitas som skiljedomare om klausulen och då i vart fall
\ntog upp frågan om möjligheten att bestämma någon annan
\nplats för skiljeförfarandet än Stockholm.
\nI likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen att det som
\nB.J.anfört om att bolaget skulle kunna otillbörligt
\npåverka skiljemän liksom om svek inte förtjänar att
\nbeaktas.
\nFrågan är då om skiljeklausulen på grund av andra
\nomständigheter kan anses oskälig.
\nArbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden prövat frågan
\nom skiljeklausulers giltighet i anställningsavtal, se bl.a.
\nAD 1978 nr 83, 1987 nr 165, 1988 nr 95, 96 och 181 samt
\n1991 nr 3 och 48. Domstolen har härvid bl.a. uppmärksammat
\nde kostnader som ett skiljeförfarande för med sig och i
\nanslutning härtill uttalat att det i arbetstvister bör
\nbeaktas att arbetstagaren typiskt sett är ekonomiskt
\nsvagare än sin motpart. Domstolen har emellertid samtidigt
\npoängterat att det inte bör komma i fråga att med
\nhänvisning enbart till detta förklara tillämpningen av en
\nskiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 §
\navtalslagen. B.J.har för övrigt inte påstått att
\nekonomiska faktorer skall vägas in i skälighetsbedömningen.
\nVid bedömningen av frågan om en skiljeklausul kan anses
\noskälig måste enligt domstolens praxis en sammanvägning
\ngöras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
\nSåvitt gäller den nu aktuella skiljeklausulen kan följande
\nkonstateras. Skiljeklausulen har uppenbarligen tagits in i
\navtalet på bolagets initiativ. Visserligen framgår det inte
\nav utredningen vilken ställning B.J.haft hos bolaget,
\nmen det finns inte anledning anta att han innehaft någon
\nsärskild förtroendeställning i förhållande till bolaget.
\nDetta är omständigheter som i sig förtjänar särskilt
\nbeaktande när frågan om skäligheten av en skiljeklausul
\nprövas.
\nVid bedömningen av frågan om det i detta fall funnits fog
\nför skiljeklausulen bör dock också beaktas att
\nskiljeklausuler - enligt vad som är känt för
\narbetsdomstolen - är vanligt förekommande i
\növerenskommelser av det nu aktuella slaget, dvs. när en
\narbetsgivare och en arbetstagare kommer överens om att
\narbetstagaren skall lämna sin anställning och denne i
\nsamband därmed får ett visst avgångsvederlag.
\nFör arbetsgivaren och ofta också för arbetstagaren kan det
\nfinnas ett särskilt intresse av att innehållet i
\növerenskommelser av detta slag inte ges offentlighet, något
\nsom kan uppnås genom skiljeförfarande. Arbetsdomstolen har
\ndock i just detta fall inte fått någon indikation på att
\nnågon av parterna sett detta som skäl för en skiljeklausul.
\nMed skiljeförfarandet nås också en snabbhet i förfarandet,
\nnågot som bolaget får antas ha haft ett berättigat intresse
\nav sett i belysning framför allt av de många tvistefrågor
\nsom sedan länge förevarit mellan parterna.
\nSammantaget delar arbetsdomstolen därför bolagets
\nuppfattning att skiljeklausulen varken kan anses opåkallad
\neller anmärkningsvärd i detta fall.
\nArbetsdomstolen noterar vidare att skiljeklausulen intar en
\nframträdande plats i avtalet, där den tagits in i en
\nseparat punkt under rubriken Tvister. Skiljeklausulen
\ngäller de i avtalet klart avgränsade frågorna. Som redan
\nframgått har B.J.varit väl medveten om klausulen,
\nlämnat synpunkter på den och även inhämtat råd utifrån om
\ndenna innan han undertecknade överenskommelsen. Det finns
\ndärför inte anledning utgå ifrån annat än att B.J.- när
\nhan undertecknade avtalet - förstod klausulens betydelse
\noch kunde förutse följderna av den vid en tvist med bola-
\nget.
\nÄven om B.J.inte kan anses som en med bolaget helt
\njämbördig part vid avtalets tillkomst finner
\narbetsdomstolen sammantaget att det inte kommit fram några
\nsådana omständigheter som talar för att skiljeklausulen bör
\nlämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen.
\nB.J.s överklagande skall därför avslås.
\nRättegångskostnader
\nVid denna utgång i målet i arbetsdomstolen skall B.J.
\nersätta bolaget för rättegångskostnader här. Vad bolaget
\nyrkat finner arbetsdomstolen skäligt.
\nSLUT
\n1. Arbetsdomstolen avslår B.J.s överklagande.
\n2. Arbetsdomstolen förpliktar B.J.att ersätta Telia AB
\nför dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med sextusen
\n(6 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 §
\nräntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning
\nsker.
\nDom 1994-09-14, målnummer B-84-1994
\nLedamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Annika Baude, Lars Ahlvarsson, Lennart Grudevall, Lennart Andersson och Sven Kinnander. Enhälligt.
\nSekreterare: Jakob Hedenmo
\nTingsrättens beslut (ledamot: Dag Engström)
\nEnligt överenskommelse mellan Telia Aktiebolag (härefter
\nTelia) och B.J., undertecknad i september 1993 (aktbil.
\n17), slutar B.J.på egen begäran sin anställning vid
\nTelia den 20 september samma år. Enligt punkten 3 i
\növerenskommelsen skall visst avgångsvederlag utgå till
\nhonom. Enligt punkten 5 i överenskommelsen skall eventuella
\ntvister med anledning av överenskommelsen, vilka ej kan
\nlösas genom förhandling mellan parterna, hänskjutas till
\navgörande genom skiljedom enligt vid tidpunkten för
\ntvistens uppkomst gällande svensk lag om skiljemän, skall
\nskiljeförfarandet äga rum i Stockholm och skall vid
\nomröstning reglerna i 16 kap. rättegångsbalken tillämpas.
\nB.J.har väckt talan mot Telia vid tingsrätten och yrkat
\natt Telia skall förpliktas att till honom - som det får
\nförstås utöver överenskommet avgångsvederlag - betala 1 961
\nkr i månaden från och med den 16 oktober 1993 till och med
\nden 16 september 2003.
\nTelia har bestritt käromålet samt under hänvisning till
\npunkten 5 i nämnda överenskommelse anfört att
\nrättegångshinder föreligger, varför käromålet skall
\navvisas.
\nB.J.har bestritt att rättegångshinder föreligger. Han
\nhar anfört att Telia är ett stort och mäktigt företag som
\nkan \"köpa\", dvs. påverka skiljemän. Vidare har han anfört,
\natt genom att rättssystemet är uppbyggt med överdomstolar
\nkan sanningen komma fram, en möjlighet som inte finns i
\nlika hög grad i ett skiljeförfarande. Han har slutligen
\nanfört att Telia förfarit bedrägligt i samband med
\nundertecknandet av överenskommelsen.
\nTingsrätten finner till en början att målet utgör en tvist
\nmed anledning av nämnda överenskommelse. Överenskommelsen
\ninnefattar en skiljeklausul. B.J., som för sin talan
\nsjälv, får anses ha gjort gällande att skiljeklausulen
\nskall lämnas utan avseende såsom oskälig med hänsyn till
\nklausulens innehåll, omständigheterna vid överenskommelsens
\ntillkomst och omständigheterna i övrigt.
\nVad B.J.anfört om att Telia skulle kunna otillbörligt
\npåverka skiljemän liksom om svek förtjänar inte att
\nbeaktas. Vad han anfört om Telias mäktighet och därmed om
\nstyrkeförhållandet mellan å ena sidan Telia och å andra
\nsidan honom som privatperson och tidigare anställd i
\nföretaget, saknar däremot inte intresse. Bestämmelserna i
\n36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor är tillämpliga
\ninom hela förmögenhetsrätten, också i ett fall som detta,
\nvilket gäller en klausul i ett avtal på arbetsrättens
\nområde. I förarbetena till 36 § avtalslagen framhålls bl.a.
\natt förekomsten av en skiljeklausul ibland kan innebära en
\nså stark påtryckning på en svagare avtalspart att klausulen
\nbör lämnas utan avseende (Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II,
\n1976, s. 289). Tanken bakom detta uttalande är
\nuppenbarligen att ekonomiska faktorer kan omöjliggöra eller
\nförsvåra för en svagare part att inleda ett
\nskiljeförfarande. B.J.har emellertid till stöd för sin
\ninställning i frågan inte anfört något i detta hänseende.
\nHärtill kommer att skiljeklausulen före överenskommelsens
\nundertecknande varit föremål för B.J.s granskning och
\nsynpunkter. Av två av honom undertecknade \"externa
\nmeddelanden\" den 15 september 1993 kl. 9.05 respektive kl.
\n12.14 (aktbil. 66-67) framgår att B.J.s enda invändning
\nmot klausulen gällde orten där skiljeförfarandet skulle äga
\nrum; han ville att ett sådant förfarande skulle äga rum i
\nUmeå i stället för i Stockholm. Med hänsyn härtill och på
\ngrund av vad som i övrigt anförts finner tingsrätten att
\nskiljeklausulen ej skall lämnas utan avseende utan att den
\när bindande för B.J..
\nPå grund av skiljeklausulen föreligger rättegångshinder.
\nTingsrätten beslutar därför att avvisa käromålet.
","lagrumLista":[{"referens":"36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område","sfsNummer":"1915:218"}],"litteraturLista":[],"malNummerLista":["B 84-94"],"nyckelordLista":["Avtalslagen, allmänna","Skiljeklausul"],"publiceringsform":"REFERAT","publiceringstid":"1999-12-31T00:00:00","rattsomradeLista":[],"referatNummerLista":["AD 1994 nr 111"],"sammanfattning":"I ett avtal om anställnings upphörande och om avgångsvederlag har tagits in en skiljeklausul. Fråga om klausulen kan anses oskälig mot arbetstagaren.","typ":"VAGLEDANDE_MEN_EJ_PREJUDICERANDE"}