Parter:
\nL.E.; Staten genom Rikspolisstyrelsen
\nNr 108
\nE.L. i Örebro
\nmot
\nStaten genom Rikspolisstyrelsen.
\n\n
ÖVERKLAGAD DOM
\nÖrebro tingsrätts dom 1994-04-19, DT 241
\nTingsrättens dom, se bilaga.
\nE.L. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av
\ntingsrättens dom skall förklara Rikspolisstyrelsens
\npersonalansvarsnämnds beslut om avskedande av honom för
\nogiltigt.
\nStaten genom Rikspolisstyrelsen har bestritt bifall till
\nändringsyrkandet.
\nParterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i
\narbetsdomstolen.
\nArbetsdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.
\nParterna har i arbetsdomstolen åberopat viss bevisning.
\nTill utvecklande av talan i arbetsdomstolen har parterna
\nanfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i
\ntingsrättens dom och sammanfattningsvis anfört följande.
\nE.L.
\nBrotten har inte präglats av någon som helst förslagenhet
\noch gärningarna har enkelt kunnat upptäckas vid den minsta
\nkontroll. Brotten har heller inte varit planerade och har
\nbegåtts i en för honom kaotisk situation med ansträngd
\nekonomi. Han har 32 års prickfri och väl vitsordad
\ntjänstgöring som polisman bakom sig. Sedan september 1992
\nhar han varit omplacerad till en icke polisiär tjänst och
\nfullgjort denna tjänstgöring utan anmärkning. Han har
\nhuvudsakligen sysslat med arkivarbete men även arbetat vid
\nhittegodsavdelningen. Genom sitt väl utförda arbete har han
\nlyckats rehabilitera sitt anseende. Det kan inte anses
\nstötande att han får behålla sin tjänst trots de brott han
\ngjort sig skyldig till.
\nStaten
\nBrottsligheten har pågått under lång tid och avsett ett
\nrelativt stort belopp. E.L. har systematiskt utnyttjat
\nsina kamraters i Örebro Polisförening förtroende och då
\nbrotten riktat sig mot E.L:s arbetskamrater har de även
\nindirekt riktat sig mot arbetsgivaren. E.L. har själv i
\nförhör i tingsrätten uppgivit att ca 25-30 procent av
\nbrottsligheten utförts under arbetstid. Brottsligheten har
\ndärmed till icke oväsentlig del skett i tjänsten. E.L.
\nhar erkänt brotten först när han känt sig tvingad därtill
\noch då han förstod att han ändå skulle bli avslöjad. E.L:s
\npåstående att han befunnit sig i en kaotisk situation på
\ngrund av ansträngd ekonomi skall inte påverka bedömningen
\ndå det i målet inte är visat att detta förhållande varit
\nsärskilt allvarligt. E.L. lider inte och har inte lidit
\nav något alkoholberoende av sjukdomskaraktär. Såvitt
\nframkommit i målet är inte heller någon annan sjukdom
\naktuell. Då E.L. efter omplaceringen inte varit i
\nkontakt med polisiära arbetsuppgifter är det orimligt att
\npåstå att han rehabiliterat sig som polisman. E.L. är
\ngenom den allvarliga brottsligheten uppenbarligen olämplig
\natt inneha anställning som polisman.
\nDomskäl
\nEfter det att tingsrätten meddelade sin dom har 1976 års
\nlag om offentlig anställning upphört att gälla och ersatts
\nden 1 juli 1994 av en ny lag, lagen (1994:260) om offentlig
\nanställning. Av punkten 6 i övergångsbestämmelserna till
\nden nya lagen framgår att arbetsdomstolen vid sin prövning
\nav detta mål skall tillämpa äldre föreskrifter.
\nVad som förekommit i arbetsdomstolen ger inte domstolen
\nanledning att frångå tingsrättens bedömning. Tingsrättens
\ndom skall därför fastställas i överklagad del och E.L.
\nförpliktas att ersätta staten dess rättegångskostnader i
\narbetsdomstolen.
\nVad B.I. begärt i ersättning för det biträde enligt
\nrättshjälpslagen som han i arbetsdomstolen lämnat E.L.
\nfinner arbetsdomstolen skäligt.
\nDomslut
\n1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom i
\növerklagad del.
\n2. E.L. skall utge ersättning till Staten genom
\nRikspolisstyrelsen för dess rättegångskostnader i
\narbetsdomstolen med ettusen (1 000) kr avseende ombuds-
\narvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för
\ndenna dom till dess betalning sker.
\n3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt
\nrättshjälpslagen åt B.I. för det biträde han i
\narbetsdomstolen lämnat E.L. till sjutusentvåhundraåttio
\n(7 280) kr för arbete, varav 1 456 kr utgör mervärdesskatt.
\nDom 1994-09-07, målnummer B-77-1994
\nLedamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Annika Baude, Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Alf Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.
\nSekreterare: Jakob Hedenmo
\nTingsrättens dom (ledamöter: Kerstin Andersson, Åke
\nGustafsson och Anders Ljung)
\nYRKANDEN M M
\nE.L. har varit anställd vid Polismyndigheten i Örebro
\nsedan den 15 augusti 1962. Den 19 mars 1993 dömdes han av
\nÖrebro tingsrätt, nr DB 269, till villkorlig dom för
\nförskingring enligt följande gärningsbeskrivning: E.L.
\nhar under en följd av år fram till den 24 september 1992
\nmed redovisningsskyldighet haft ansvar för förvaltningen av
\ntillgångarna i Örebropolisens kamratförenings kaffekassa
\noch beklädnadskassa. E.L. har under tiden från någon
\ngång under våren 1991 fram till den 24 september 1992
\ntillägnat sig sammanlagt 41 225 kr 50 öre av de kontanta
\nmedlen i kassorna, varav 15 768 kr 20 öre från kaffekassan
\noch 25 457 kr från beklädnadskassan. E.L. har härigenom
\nåsidosatt vad han haft att iaktta för att kunna fullgöra
\nsin redovisningsskyldighet. Förfarandet har inneburit
\nvinning för E.L. och skada för föreningen.
\nRikspolisstyrelsen genom personalansvarsnämnden beslöt den
\n7 maj 1993 att avskeda E.L. från hans tjänst som
\npolisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i
\nÖrebro samt hans tjänst som polisassistent vid samma
\nmyndighet. Beslutet fattades med stöd av 11 kap 1 § lagen
\n(1976:600) om offentlig anställning (LOA).
\nE.L. har väckt talan mot staten och yrkat att
\ntingsrätten skall ogiltigförklara beslutet att avskeda
\nhonom.
\nStaten har bestritt bifall till käromålet och yrkat
\nersättning för rättegångskostnader.
\nTill utveckling av sin talan har E.L. anfört: Under
\nsina 32 år på Polismyndigheten i Örebro har han tjänstgjort
\npå ordningsavdelningen och de senaste åren varit placerad
\npå sambandscentralen. Under perioden 1979-1986 innehade han
\nett vikariat som yttre befäl. Vid sidan av tjänsten har han
\nhaft uppdrag från Örebropolisens kamratförening att handha
\nkaffekassan och beklädnadskassan. Arbetet, som var av
\nideell karaktär och för vilket endast en symbolisk
\nersättning utgick, innefattade också vissa praktiska
\ngöromål såsom att svara för inköp och försäljning. Han har
\nhaft dessa uppdrag alltsedan kassornas tillkomst 1972
\nrespektive 1979. E.L. har under många år haft stora
\nskulder, främst till kreditinstitut med oförmånliga
\nvillkor, och mycket dålig ekonomi i allmänhet. På grund av
\nekonomiska trångmål har han fallit för frestelsen att
\n\"låna\" pengar ur kassorna, vilka \"lån\" han haft för avsikt
\natt återbetala. Den 24 september 1992 avslöjades emellertid
\nförskingringen. När oegentligheterna uppdagades kontaktade
\nE.L. omgående länspolismästaren U.O. och
\nberättade för denne att han förskingrat pengar ur kassorna.
\nE.L. bidrog därefter efter bästa förmåga till
\nutredningens genomförande. Polisanmälan gjordes samma dag
\nsom förskingringen uppdagades. Vid förhör med E.L. den
\n9 oktober 1992 erkände han förskingringen. Åtal väcktes den
\n19 november 1992, varvid det i stämningsansökan angavs att
\nE.L. erkänt brott. Vid huvudförhandlingen i målet
\nerkände E.L. vad åklagaren lade honom till last. Domen
\nhar numera vunnit laga kraft. I anslutning till att brottet
\nuppdagades blev E.L. sjukskriven. Redan den 24
\nseptember 1992 underrättade polisintendenten L.W.
\nRikspolisstyrelsen om att E.L. gjort sig skyldig till
\nbrott. Ärendet föredrogs i personalansvarsnämnden den 13
\noktober 1992 utan att föranleda några åtgärder. I början av
\nnovember 1992 meddelade E.L. att han önskade återgå i
\ntjänst. Den 4 november 1992 beslöt biträdande
\nlänspolismästaren B.L. att E.L. skulle få
\ntillrättalagda arbetsuppgifter med myndighetens
\narkivhandlingar. Han har därefter, under semestrar och
\nandra ledigheter, dessutom vikarierat på
\nhittegodsavdelningen och där utfört sedvanliga
\narbetsuppgifter. Den 15 april 1993 underrättade
\nRikspolisstyrelsen genom så kallad anmaning E.L. om att
\narbetsgivaren avsåg pröva om E.L. skulle avskedas.
\nLänsstyrelsen i Örebro län hade den 30 mars 1993 redan
\navgivit yttrande till Rikspolisstyrelsen och däri angivit
\natt E.L. fullgjort sina arbetsuppgifter på ett
\ntillfredsställande sätt men att han med hänsyn till
\nbrottets art borde avskedas. Den lokala fackliga
\norganisationen framförde den 26 april 1993 till
\nPolisförbundet att polisföreningens styrelse ansåg att
\nE.L. borde få fortsatt anställning och att han
\nfullgjort ett utmärkt arbete. Polisföreningen uttalade även
\nsitt fulla förtroende för honom. Genom beslut den 7 maj
\n1993 avskedades han från sin anställning. - E.L. har
\ntillägnat sig kontantöverskott ur kassorna, något som skett
\nutan planering och utan att han försökt dölja det genom
\nfalska verifikat eller dylikt. Hans brott präglas således
\ninte av förslagenhet. Han har alltsedan förskingringen
\nupptäcktes erkänt brottet, vilket han alltjämt gör.
\nE.L. har angivit grunden för sin talan så, att han
\ntrots förskingringen inte är uppenbart olämplig att inneha
\nsin anställning.
\nStaten har till utveckling av bestridandet anfört: Ellert
\nLs brott har begåtts på arbetstid och riktats mot
\narbetskamraterna och indirekt också mot arbetsgivaren.
\nMisstankarna mot honom uppkom först när kamratföreningen
\nhade för avsikt att lägga om rutinerna beträffande kaffe-
\noch beklädnadskassans handhavande. E.L. reagerade så
\natt arbetskamraterna först trodde han blivit stött av att
\nman ämnade ändra rutinerna men sedan fann han det för gott
\natt erkänna sin brottsliga gärning. - För att tillvarata
\nstatens intresse av att behålla allmänhetens förtroende har
\nE.L., när han återgick i tjänst efter sjukskrivningen,
\nflyttats till annan tjänst, som inte kräver polismans
\nbefogenhet. Staten har därigenom tagit sitt sociala ansvar,
\nty en avstängning, som skall användas restriktivt och
\nendast vid spektakulära och allvarliga brott, hade medfört
\natt E.L. inte varit berättigad till lön. Staten har
\ndärefter agerat skyndsamt och beslutat om avskedande så
\nsnart detta varit möjligt. - Den lokala fackliga
\norganisationen har inte uttalat sitt fulla förtroende för
\nE.L. som polisman utan endast för denne i sin nuvarande
\nfunktion.
\nStaten har angivit grunden för sitt bestridande så, att
\nbrottsligheten är av sådan art att det härigenom är visat
\natt E.L. är uppenbart olämplig att inneha tjänsten som
\npolisassistent.
\nDOMSKÄL
\nPå E.L:s begäran har förhör under sanningsförsäkran ägt
\nrum med honom själv, varjämte vittnesförhör ägt rum med
\npoliskommissarien K.W..
\nFrån förhören antecknar tingsrätten följande.
\nE.L.: Han innehade kaffekassan sedan 1972 och startade
\nbeklädnadskassan 1979. Han sålde kläder endast på
\nbeställning och i liten omfattning. Fram till 1986, då han
\nbörjade arbeta på sambandscentralen, kunde han sköta sitt
\nextrauppdrag på arbetstid men efter 1986 var detta inte
\nmöjligt då de ordinarie arbetsuppgifterna lade hinder
\nhärför. Totalt sett kunde cirka 25-30 procent av arbetet
\nmed kassorna utföras på arbetstid. Efter 1986 bestod detta
\ni att han lämnade ut kläder och i samband därmed tog emot
\npengar samt att han tömde kaffekassan. Bokföringen skötte
\nhan dock alltid på fritiden. - Förskingringen uppdagades i
\noch med att kassorna skulle omorganiseras. Man ville ha
\nförslag till en lösning som innebar att allt låg i en
\nkassa, något han själv inte var intresserad av eftersom han
\nvisste att han \"lånat\" ur båda kassorna. Han var medveten
\nom att oegentligheterna skulle avslöjas och förstod också,
\neftersom \"det låg i luften\", vilken dag avslöjandet skulle
\nkomma. Han kunde ha sjukskrivit sig den aktuella dagen men
\nföredrog att i vanlig ordning infinna sig på arbetsplatsen.
\nEftersom hans sista förhoppning om att kunna reglera
\nbristen i kassorna grusats, fann han det för gott att
\noförbehållsamt erkänna vad han gjort sig skyldig till. Det
\när riktigt att det är hans dåliga ekonomi som är
\nförklaringen till att han \"lånade\" ur kassornas
\nlikviditetsöverskott. Han hamnade i en ond cirkel och kunde
\npå grund därav inte återbetala \"lånen\", vilket varit hans
\ntanke. Under 1991 sökte han banklån härför men fick avslag.
\nHan har aldrig försökt dölja bristerna i kassorna genom
\nfalska verifikat och en revision hade omedelbart avslöjat
\nbristerna. Han har aldrig fått kritik för sitt sätt att
\nsköta bokföringen. - Sedan han återgått i tjänst har han
\nsysslat med arkivarbete och vikarierat på
\nhittegodsavdelningen. När han tjänstgjort på
\nhittegodsavdelningen har han bl.a. hämtat och avlämnat
\nhittegods, vilket även inkluderat upphittade pengar. Han
\nhar aldrig ens övervägt möjligheten att tillägna sig
\nupphittade pengar, trots att han haft tillfälle därtill. -
\nHan har inte mött någon negativ reaktion från vare sig
\nallmänhet eller arbetskamrater. De sistnämnda har snarare
\ngivit uttryck för att de beklagar det inträffade.
\nK.W. är avdelningschef på ordningspolisen och har
\nsedan 1975 känt E.L. som en noggrann tjänsteman som
\nvarit angelägen om att fullgöra sina arbetsuppgifter på ett
\nkorrekt sätt. Han har vidare berättat att han på omvägar
\nhört att E.L., sedan denne fått tillrättalagda
\narbetsuppgifter, utfört ett gott arbete och nedlagt energi
\npå sina arbetsuppgifter. Slutligen har han uppgivit att han
\ninte känner till hur allmänheten reagerat på det
\ninträffade, frånsett att han hört en del negativa
\nkommentarer i samband med att förskingringen uppdagades.
\nStaten har som skriftlig bevisning åberopat brottmålsdomen
\nmot E.L..
\nTingsrätten gör följande bedömning.
\nE.L. har vitsordat att han, på sätt framgår av Örebro
\ntingsrätts dom den 19 mars 1993, nr DB 269, gjort sig
\nskyldig till förskingring.
\nEnligt 11 kap 1 § LOA får en arbetstagare avskedas om han
\nbegått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig
\natt inneha sin anställning. Arbetsdomstolen har i dom den
\n16 december 1981 i mål nr A-134-1981 (AD 1981 nr 168)
\nåtergett bakgrunden till lagrummet samt utvecklat vad som
\när syftet med detta och den principiella innebörden därav.
\nDomstolen har framhållit bl a att man vid 1975 års
\nämbetsansvarsreform, då bestämmelserna i 11 kap 1 och 2 §§
\nLOA om avskedande vid brott och svårare fall av
\ntjänsteförseelse infördes, särskilt hänvisade till
\nrättssäkerhets- och effektivitetskraven, både från allmän
\nsynpunkt och från den offentlige arbetsgivarens och den
\nenskilde arbetstagarens synpunkt. Sammanfattningsvis har
\narbetsdomstolen uttalat att det är syftet att slå vakt om
\nden offentliga tjänstens integritet som ligger till grund
\nför avskedandeinstitutet i LOA, liksom det präglade det
\ngenom 1975 års ämbetsansvarsreform avskaffade
\nämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena skulle i
\ntillämpningen förutsättningarna för avskedande inte sättas
\nlägre än vad som tidigare gällde för avsättning. Avskedande
\nskulle komma ifråga endast i sådana fall där det med hänsyn
\ntill såväl brottets eller tjänsteförseelsens beskaffenhet
\nsom anställningens art och övriga omständigheter skulle
\nverka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.
\nHänsyn skall alltså tas till bl a anställningens art. I
\ndetta sammanhang finns det anledning att särskilt framhålla
\natt det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och
\natt utreda begångna brott. Det är givetvis av stor vikt att
\nanställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva
\nbegå brott. I den ovan nämnda domen AD 1981 nr 168 uttalade
\ndomstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den
\noffentliga tjänstens integritet när det är fråga om
\npolismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta
\nmåste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket
\när ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra
\nsina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Detta
\nbetyder, som domstolen framhållit i senare domar, givetvis
\ninte att ett brott av en polisman alltid skall anses visa
\natt han är olämplig för sin anställning utan även övriga
\nomständigheter måste beaktas.
\nE.L. har gjort sig skyldig till förskingring.
\nFörskingringen har pågått under en längre tid och det
\nförskingrade beloppet är betydande. Brottet har riktat sig
\nmot arbetskamraterna, vars förtroende han svikit, och har,
\ni vart fall till viss del, utförts under arbetstid. Även om
\nbrottets utförande inte präglats av någon större
\nförslagenhet och gärningen enkelt kunnat upptäckas vid en
\nrevision, har det varit av sådan art att det, enligt
\ntingsrättens mening, inte kan anses förenligt med de höga
\nkrav som ställs på polispersonal att den som begått ett
\nsådant brott får fortsätta sin anställning som polis. På
\ngrund härav och då några speciella förhållanden som
\nmotiverar en annan bedömning inte kan anses föreligga är
\nförutsättningarna för avskedande enligt 11 kap 1 § LOA
\nuppfyllda. Käromålet skall därför ogillas.
\nVid denna utgång, och då anledning saknas att med stöd av 5
\nkap 2 § 1 st lagen (1974:371) om rättegången i
\narbetstvister kvitta kostnaderna, skall E.L. ersätta
\nstaten dess rättegångskostnad. Om beloppet råder inte
\ntvist.
\nDOMSLUT
\n1. Käromålet ogillas.
\n2. E.L. skall ersätta staten dess rättegångskostnad med
\nsextusensjuhundrafemtio (6 750) kr, varav 5 000 kr utgör
\nombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635)
\nå hela beloppet från 1994-04-19 tills betalning sker.
\n3. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt
\nrättshjälpslagen skall utgå till B.I. med
\nfemtontusensexhundranittio (15 690) kr, varav 13 650 kr för
\narbete, 1 640 kr för tidsspillan och 400 kr för utlägg. Av
\ndet sammanlagda beloppet utgör 3 138 kr mervärdeskatt.
","lagrumLista":[{"referens":"11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning","sfsNummer":"1976:600"}],"litteraturLista":[],"malNummerLista":["B 77-94"],"nyckelordLista":["Offentlig anställning, lagen om"],"publiceringsform":"REFERAT","publiceringstid":"1999-12-31T00:00:00","rattsomradeLista":[],"referatNummerLista":["AD 1994 nr 108"],"sammanfattning":"En polisman har gjort sig skyldig till förskingring av sammanlagt drygt 40 000 kr ur en kamratförenings kaffekassa och beklädnadskassa. Brottet har ansetts utgöra grund för avskedande enligt 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning.","typ":"VAGLEDANDE_MEN_EJ_PREJUDICERANDE"}