Parter:
\nSvenska Elektrikerförbundet; Elektriska
\nArbetsgivareföreningen; Siemens Aktiebolag
\nNr 105
\nSvenska Elektrikerförbundet
\nmot
\nElektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag i
\nUpplands Väsby.
\n\n
Mellan parterna gäller kollektivavtal, bl.a. det s.k.
\ninstallationsavtalet.
\nElektrounionkoncernen bedrev tidigare
\nelinstallationsverksamhet i norra Sverige genom en grupp
\nbolag, kallad Järvholm & Nilsson Gruppen. De bolag som
\ningick i Järvholm & Nilsson Gruppen utgjorde helägda
\ndotterbolag till Elektrounion AB och bedrev verksamhet i
\nUmeå, Burträsk, Haparanda, Kiruna och Skellefteå. I
\nSkellefteå bedrevs verksamheten av Nya Forsbergs Elektriska
\nAB (Forsbergs). Mellan dotterbolagen rådde ett
\nkommissionsförhållande där Järvholm & Nilsson Elektriska AB
\ni Umeå var kommittent och övriga bolag kommissionärer.
\nSamtliga dotterbolag som ingick i Järvholm & Nilsson
\nGruppen försattes i konkurs i början av mars 1993. I
\nsamband härmed övertog Siemens Aktiebolag (Siemens) den
\nverksamhet som bedrevs i ett flertal av dessa bolag.
\nSiemens övertog bl.a. den verksamhet som Järvholm & Nilsson
\nElektriska AB bedrev i Umeå.
\nMellan parterna har uppkommit tvist om huruvida Siemens
\növertagit även den verksamhet som bedrevs i Skellefteå. Av
\nForsbergs personal har Siemens anställt platschefen M.Ö.,
\ntvå arbetsledare, en konstruktör, en tjänsteman, en
\nlagerarbetare och ett antal (elva) montörer. SEF har gjort
\ngällande att det skett en övergång av Forsbergs verksamhet
\ntill Siemens, att montörerna vid Forsbergs därför hade
\nföreträdesrätt till anställning hos Siemens samt att
\nSiemens förbigått en del montörer som hade företrädesrätt
\ntill anställning framför dem som Siemens anställde.
\nVidare har SEF hävdat att Siemens gjort sig skyldigt till
\nföreningsrättskränkning och brott mot förtroendemannalagen
\ndå ingen av de arbetstagare som ingick montörsklubbens
\nstyrelse i Skellefteå eller som innehaft
\nförtroendemannauppdrag blivit återanställd trots att de
\nhaft företrädesrätt till återanställning framför de
\nmontörer som fick anställning hos Siemens.
\nArbetsgivarparterna har invänt att någon övergång av
\nrörelse inte ägt rum utan att Siemens genomfört en
\nnyetablering i Skellefteå och att någon företrädesrätt
\ndärför inte förelegat. Vidare har arbetsgivarparterna gjort
\ngällande att förtroendemannalagen och medbestämmandelagen
\ninte äger tillämpning då det inte förelegat något
\nanställningsförhållande mellan Siemens och de i målet
\nangivna fackliga företrädarna samt att det under alla
\nförhållanden inte förelegat något föreningsrättskränkande
\nsyfte vid rekryteringen.
\nTvist har även uppkommit om huruvida Siemens har gjort sig
\nskyldigt till brott mot 32 § anställningsskyddslagen genom
\natt inte förhandla före anställningarna och mot 11 §
\nmedbestämmandelagen genom att inte förhandla före beslutet
\natt överta rörelsen i Skellefteå eller beslutet om
\nnyetablering där.
\nSEF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Siemens
\nAktiebolag att utge
\n1. ekonomiskt skadestånd till envar av H.F., P-A.F.,
\nU.L., T.F. och O.L.
\nmed 236 880 kr, till T.L.
\nmed 212 141 kr, till A.L. med 225 932 kr samt till
\nL.L. med 172 800 kr, allt enligt beräkningar som
\nframgår av domsbilaga A (uteslutes här).
\n2. allmänt skadestånd till envar av H.F., P-A.F.,
\nU.L., T.F., T.L.,
\nA.L., L.L., O.L. och P-O.V.
\nmed 60 000 kr för brott mot
\nanställningsskyddslagen,
\n3. allmänt skadestånd till envar av L.L., H.F.,
\nO.L., A.L. och T.L. med
\n100 000 kr för brott mot medbestämmandelagen och
\nförtroendemannalagen,
\n4. allmänt skadestånd till SEF med 250 000 kr för brott mot
\n7-8 §§ medbestämmandelagen samt 3-4 §§
\nförtroendemannalagen,
\n5. allmänt skadestånd till SEF med 50 000 kr för brott mot
\n11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen.
\nPå de ekonomiska skadestånden har yrkats ränta enligt 6 §
\nräntelagen på varje i domsbilaga A angivet delbelopp från
\nden där angivna utbetalningsdagen till dess betalning sker.
\nPå de allmänna skadestånden har yrkats ränta enligt 6 §
\nräntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess
\nbetalning sker.
\nSEF har vidare yrkat förbehåll för de med målet avsedda
\narbetstagarna att, i mån av befogenhet, i ny rättegång yrka
\nersättning för skada som kan uppkomma för tid efter
\nhuvudförhandlingen i målet.
\nArbetsgivarparterna har bestritt bifall till SEF:s samtliga
\nyrkanden. De har vitsordat skäligheten av den timlön som
\nlagts till grund för beräkningen av de ekonomiska
\nskadestånden men däremot inte den tid under vilken sådana
\nskall utgå för det fall att brott mot företrädesrätten
\nfinnes ha förekommit. Vad gäller de allmänna skadestånden
\nhar arbetsgivarparterna förklarat sig inte kunna vitsorda
\nnågot belopp som skäligt i och för sig.
\nParterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
\nTill utveckling av sin talan har parterna anfört följande.
\nSEF
\nForsbergs härrör från ett väl inarbetat
\ninstallationsföretag i Skellefteå som verkat sedan början
\nav seklet. Under 1980-talet övertogs verksamheten av
\nElektrounionkoncernen som bedrev installationsverksamhet
\növer hela landet genom helägda dotterbolag. I övre Norrland
\nfanns bl.a. Järvholm & Nilsson Elektriska AB, Malmfälten
\nElektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk Elbyrå AB,
\nKabel- & Centralservice i Umeå AB, Elmontage i Umeå AB och
\nForsbergs i Skellefteå. Mellan Järvholm & Nilsson
\nElektriska AB (Järvholm & Nilsson) och övriga angivna
\ndotterbolag förelåg ett kommissionsförhållande. Järvholm &
\nNilsson var kommittent och de övriga bolagen var
\nkommissionärer. Kommissionärsbolagen bedrev verksamhet i
\neget namn men för Järvholm & Nilssons räkning. Järvholm &
\nNilsson ägde alla tillgångar och svarade för samtliga
\nskulder i kommissionärsbolagen och redovisade även deras
\nrörelseresultat i sin egen årsredovisning. Verkställande
\ndirektör i Järvholm & Nilsson var J.G.. Han
\nutgjorde samtidigt ensam styrelse i samtliga kommissionärs-
\nbolag.
\nI mitten av februari 1993 gick Elektrounion AB i konkurs.
\nDetta medförde i sin tur konkurser i de helägda
\ndotterbolagen. Siemens förvärvade Järvholm & Nilsson liksom
\nostridigt vissa av kommissionärsbolagen. När det gäller
\nForsbergs verksamhet i Skellefteå har det uppstått tvist
\nhuruvida det skett en överlåtelse eller övergång av
\nverksamheten till Siemens eller inte. Siemens övertagande
\nav Forsbergs eller Järvholm & Nilssons verksamhet kom att
\ntillgå på ett speciellt sätt.
\nForsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Då fanns 23
\nmontörer anställda i företaget. Samtliga var medlemmar i
\nSEF. Verksamheten hade fungerat ekonomiskt väl under många
\når och företaget var väl etablerat på orten. M.Ö.
\nvar platschef vid Forsbergs.
\nDen 11 mars 1993 fick M.Ö. i uppdrag \"att anställa
\nerforderlig personal till nuvarande löne- och
\nanställningsvillkor för att driva Siemens verksamhet i
\nSkellefteå\". Den 12 mars 1993 träffades ett
\nanställningsavtal mellan Siemens och M.Ö. varvid han
\nerhöll anställning som installationschef för Siemens
\nverksamhet i Skellefteå \"med lika löne- och
\nanställningvillkor som tidigare anställning\". Anställningen
\ngällde fr.o m. den 12 mars 1993. M.Ö. var vid den
\nhär tidpunkten alltjämt anställd i Forsbergs och han
\nstannade kvar i bolaget t.o.m. söndagen den 14 mars 1993.
\nDen 12 mars 1993 tog M.Ö. kontakt med SEF:s
\navdelning 28 i Skellefteå och begärde att en
\nprimärförhandling snarast skulle hållas enligt 11 §
\nmedbestämmandelagen. Parterna utgjordes av Forsbergs
\nElektriska AB i konkurs och SEF:s avdelning 28. Ärendet
\ngällde företagsöverlåtelse, närmare bestämt att Siemens
\nämnade överta den verksamhet som Forsbergs bedrev i
\nSkellefteå. Förhandlingarna genomfördes samma dag och det
\nvisade sig att Siemens ville göra icke oväsentliga avsteg
\nfrån turordningen enligt anställningsskyddslagen.
\nArbetstagarsidan var emellertid inte var beredd att gå med
\npå detta.
\nOmedelbart efter primärförhandlingen meddelade M.Ö.
\nJärvholm & Nilssons VD J.G. att svaret \"som
\nväntat\" blev nej från fackets sida.
\nDärefter följde en febril samverkan mellan Forsbergs och
\nSiemens under perioden den 12-15 mars 1993, varefter
\nForsbergs inte längre fanns kvar som ett fungerande företag
\nmedan det motsatta gällde för Siemens från och med den 15
\nmars 1993.
\nSiemens övertog stora delar av personalen, elbehörighet,
\nkunder, dokumentation avseende ett flertal
\nentreprenadobjekt, en PC med diskett som innehöll ett
\nkalkylprogam avseende projektering av visst
\nentreprenadarbete, verktyg, mobiltelefoner och
\narbetskläder. Dessutom övertog Siemens flertalet av
\nForsbergs pågående entreprenadarbeten.
\nSåvitt det gäller den övertagna personalen började nio av
\nmontörerna att arbeta i Siemens den 15 mars 1993 och
\nytterligare två montörer anställdes den 18 mars 1993.
\nEnligt uppgift från M.Ö. hade konkursförvaltaren
\nlämnat sitt samtycke till övergången.
\nSöndagen den 14 mars 1993 hämtades ett tjugotal pärmar med
\ndokumentation avseende pågående entreprenadarbeten.
\nPärmarna hämtades i Forsbergs lokaler av den dåvarande
\narbetsledningen i Forsbergs. Vissa av handlingarna
\nåterlämnades till konkursboet den 18 mars 1993 men visst
\nmaterial har inte återlämnats och SEF förutsätter att
\nSiemens har tillgodogjort sig materialet under den här
\ntiden. Det fanns även en PC med diskett avseende ett arbete
\nvid Tuvans reningsverk som senare flyttades över till
\nSiemens. Pärmarna innehöll en ekonomisk och
\nplaneringsmässig redovisning av entreprenadobjekten med
\nvars hjälp man kunde konstatera hur arbetet hade förlupit,
\nhur mycket arbete som återstod samt hur arbetet skulle
\nutföras. Pärmarna betingade därför ett stort ekonomiskt
\nvärde.
\nSiemens övertog följande entreprenader: Brandstation
\nBoliden, Skellefteå Kraft Sirius, Skellefteå Kraft
\nFinnfors, Solvik, HSB Oskarsvägen/Strandgatan och Tuvans
\nReningsverk. Siemens övertog även fasta kunder med viktiga
\nuppdrag för Forsbergs. Det var DAGAB, Forslunds bil,
\nMycklesåg, Norrmejeri, EFS, Pingstkyrkan och Skellefteå
\nkommun. Siemens har sedermera även tagit över den kundkrets
\nsom Forsbergs hade. Siemens tog även hand om mobiltelefoner
\nsom hade använts i Forsbergs verksamhet. Vissa återlämnades
\nden 18 mars 1993 men alla är inte återlämnade vilket bl.a.
\ninnebär att Siemens under den första tiden kunde ta emot
\ningående samtal som egentligen var ställda till Forsbergs.
\nEn överlåtelse av Forsbergs verksamhet till Siemens har
\nenligt SEF:s mening skett.
\nSEF menar att Siemens på mycket kort tid startat en
\nverksamhet i Skellefteå som varit identisk med den
\nverksamhet som Forsberg bedrev där. Siemens övertog
\nvisserligen inte Forsbergs lokaler men i övrigt är det
\nsamma verksamhet. SEF menar att detta inte har kunnat ske
\nutan någon form av samverkan mellan de berörda företagen.
\nDetta bestyrks av att M.Ö. har företrätt både
\nForsbergs och Siemens. SEF menar även att det föreligger en
\npresumtion för att ett övertagande har ägt rum i Skellefteå
\ngenom att Siemens har förvärvat flera av Järvholm &
\nNilssons övriga verksamheter i övre Norrland.
\nArbetsgivarparten har bestritt att det förekommit en
\növerlåtelse i någon som helst form. SEF hävdar motsatsen.
\nDet som skedde under förhandlingen den 12 mars 1993 visar
\natt Siemens ville förvärva Forsbergs men då det visade sig
\natt Siemens inte fick anställa personal med frångående av
\nföreträdesrätten genomförde företaget inte ett
\nkonventionellt köp. Det har likväl skett en övergång som
\nvarit mer eller mindre dold. Siemens syfte har varit att
\nkringgå anställningsskyddslagens regler om övergång.
\nSEF hävdar i första hand att det skett en övergång mellan
\nJärvholm & Nilsson och Siemens. SEF menar att ett syfte med
\nkommissionärskonstruktionen varit att möjliggöra ett
\nkringgående av arbetsrättslig lagstiftning. Forsbergs
\nverksamhet i Skellefteå har varit att betrakta som en
\nfilial till Järvholm & Nilsson. Järvholm & Nilsson har
\nvarit den egentlige arbetsgivaren medan Forsbergs endast
\nfungerade som ett namn utåt. Av konkursbouppteckningen
\nframgår att Forsbergs inte hade några egna tillgångar eller
\nintäkter och att dessa i stället har redovisats i Järvholm
\n& Nilssons rörelse. Forsbergs var således otjänlig som
\narbetsgivare.
\nAlternativt görs gällande att Forsbergs bedrivit verksamhet
\ntillsammans med Järvholm & Nilsson och att denna verksamhet
\növergått från de båda företagen till Siemens och att de
\nanställda i Forsbergs därför skall äga företrädesrätt till
\nåteranställning i Siemens.
\nOm en överlåtelse inte har skett har verksamheten ändå
\növergått på annat sätt.
\nOm arbetsdomstolen skulle finna att det inte varit fråga om
\nen överlåtelse så menar SEF att Forsbergs verksamhet likväl
\nhar övergått till Siemens. Det som konstituerar en sådan
\növergång är att Siemens erhållit nyttjanderätten till
\nväsentliga delar av Forsbergs tidigare verksamhet när man
\nstartade den egna verksamheten i Skellefteå. Siemens har
\nfått tillgång till entreprenadhandlingar, verktyg,
\narbetskläder, mobiltelefoner, good will, en PC med diskett.
\nDetta måste jämställas med en övergång enligt 25 §
\nanställningsskyddslagen. SEF menar även att
\nkonkursförvaltaren givit sitt samtycke till det som skett
\neftersom M.Ö. givits vittgående befogenheter att
\nverka på det sätt som han gjort. Siemens har så gott som
\nomedelbart anställt elva montörer samt därefter ytterligare
\npersonal med förbigående av de i målet aktuella montörerna.
\nDe förbigångna skall därför tillerkännas ekonomiskt
\nskadestånd med stöd av 25-26 §§ anställningsskyddslagen.
\nFör P-O.V:s del yrkas dock inget ekonomiskt
\nskadestånd i målet.
\nDet kan noteras att ingen av dem som ingick i Skellefteå-
\nfilialens montörsklubbs styrelse eller innehaft
\nförtroendemannauppdrag blivit återanställd trots bättre
\nföreträdesrätt än de som blev återanställda. Detta bottnar
\nenligt förbundets uppfattning i företagets negativa
\ninställning till facklig verksamhet. Bland annat har
\nföretaget reagerat negativt på den arbetskonflikt på
\ninstallationsavtalets område som ägde rum i början av 1991,
\ndå Forsbergs var berört av en rörläggningsblockad. M.Ö.
\nriktade då stark kritik mot ledamöterna i
\nklubbstyrelsen för att de ställde sig bakom SEF:s kon-
\nfliktbeslut. M.Ö. uttalade vidare att klubbledningen
\ninte hade hans förtroende och att den därför måste bytas
\nut. Särskild kritik riktades mot klubbordföranden L.L..
\nM.Ö. har vidare i samband med att de i
\nmålet aktuella personerna förbigicks uttalat att klubbens
\nagerande under 1991 års konflikt och i \"fackliga frågor\"
\nhaft avgörande betydelse för vilka som erbjöds
\nåteranställning. Denna negativa inställning framgår
\nuttryckligen av en skrivelse dagtecknad den 13 maj 1991 som
\nupprättats av M.Ö. och som ställts till
\nverkställande direktören J.G.. Det är helt
\nuppenbart att L.L. samt övriga ledamöter i
\nklubbstyrelsen inte har erbjudits återanställning beroende
\npå att de arbetat fackligt för SEF:s räkning i den
\nverksamhet som Siemens övertagit. Siemens har därigenom
\ngjort sig skyldigt till brott mot 7-8 §§
\nmedbestämmandelagen. Allmänna och ekonomiska skadestånd
\nskall därför utgå till de berörda arbetstagarna samt
\nallmänt skadestånd till SEF.
\nDe berörda arbetstagarna har även varit fackliga
\nförtroendemän. De har inte fått återanställning vilket
\ninnebär att de i strid mot 3 § förtroendemannalagen
\nhindrats att fullgöra sina fackliga uppdrag samt i strid
\nmot 4 § samma lag givits försämrade anställningsvillkor
\ngenom att de inte fått utnyttja sin företrädesrätt till
\nåteranställning.
\nÄven härigenom har Siemens ådragit sig skyldighet att utge
\nallmänna och ekonomiska skadestånd till ifrågavarande
\nförtroendemän samt allmänt skadestånd till SEF.
\nDet har från arbetsgivarsidan hävdats att
\nmedbestämmandelagen och förtroendemannalagens bestämmelser
\ninte skulle vara tillämpliga när det inte föreligger ett
\nanställningsförhållande. Eftersom det enligt SEF:s
\nuppfattning förelegat en företrädesrätt till åter-
\nanställning så gäller även reglerna om
\nföreningsrättskränkning i medbestämmandelagen.
\nFörtroendemannalagens 4 § innehåller dessutom ett
\nuttryckligt efterskydd som även gäller mot en
\nnytillträdande arbetsgivare.
\nSiemens har underlåtit att primärförhandla enligt 11 §
\nmedbestämmandelagen före beslutet om övertagande av
\nJärvholm & Nilssons verksamhet i Skellefteå eller ny-
\netablering där. Övertagandet eller nyetableringen utgör en
\nsådan viktigare förändring av Siemens verksamhet som
\narbetstagarsidan typiskt sett har ett intresse av att för-
\nhandla om. Vidare har Siemens underlåtit att förhandla
\nenligt 32 § anställningsskyddslagen innan återanställning
\nskedde. Skadestånd skall utgå till förbundet för brott mot
\n11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen.
\nArbetsgivarparterna
\nBakgrunden till kommissionärsavtalen var att man ville
\nuppnå administrativa stordriftsfördelar. Avtalen innebar en
\nsamordnad och förenklad redovisning där tillgångarna
\nredovisades hos kommittenten Järvholm & Nilsson medan
\nkommissionärsbolagen samtidigt hade en fordran mot
\nkommittenten. Kommissionärsbolagen arbetade i eget namn
\nvilket bl.a. innebar att all personal var anställd av
\nrespektive kommissionär som även hyrde eller ägde den
\nfastighet där verksamheten bedrevs. Kommissionären hade
\negna fakturor, följesedlar, kravbrev, brevpapper, m.m.
\nAvtal om utförande av entreprenader ingicks mellan
\nbeställare och kommissionär.
\nNär samtliga Elektrounions dotterbolag försattes i konkurs
\ni början av mars 1993 förvärvade Siemens av respektive
\nkonkursförvaltare endast de installationsverksamheter som
\nbedrevs i Järvholm & Nilsson Elektriska AB i Umeå,
\nMalmfälten Elektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk
\nElbyrå AB, Kabel- & Centralservice i Umeå AB och Elmontage
\ni Umeå AB. Därutöver fanns det ytterligare ett antal
\ndotterbolag som bedrev verksamhet i Övre Norrland. Även
\ndessa hade kommissionärsavtal med Järvholm & Nilsson men
\ndessa bolags verksamheter förvärvades inte av Siemens.
\nGenom att bl.a. nyanställa chefspersoner från de olika
\nElektrounionföretagen nyetablerade Siemens verksamheter i
\nHudiksvall, Örebro, Falun och Skellefteå. Siemens förhand-
\nlade med konkursförvaltaren om att förvärva även
\ninstallationsverksamheten i Forsbergs som försattes i
\nkonkurs den 9 mars 1993. Parterna lyckades dock inte komma
\növerens och Siemens avstod därför från att förvärva
\nverksamheten i Skellefteå.
\nNågon överlåtelse av verksamhet till Siemens har inte
\nskett.
\nArbetsgivarsidan bestrider i första hand att den verksamhet
\nsom Siemens bedrev i Skellefteå är densamma som bedrevs av
\nForsbergs. För det fall domstolen skulle anse att det varit
\nfråga om samma verksamhet bestrids det att det skulle ha
\nskett en övergång från konkursboet till Siemens. De berörda
\narbetstagarna har därför inte kunnat göra anspråk på
\nföreträdesrätt till återanställning hos Siemens.
\nI samband med att ett företag som verkar på en viss ort, i
\ndetta fall Skellefteå, försätts i konkurs gäller generellt
\natt turbulens och tomrum uppstår på marknaden. Trots att
\nSiemens förhandlingar med konkursförvaltaren om ett
\növertagande av installationsverksamheten i Forsbergs
\nstrandade ville Siemens vara med och konkurrera om
\nmarknadsandelar i Skellefteå. Siemens hade därför ett
\nintresse av att nyetablera en filial i Skellefteå på samma
\nsätt som man hade ett intresse av att nyetablera filialer i
\nHudiksvall, Örebro och Falun. Siemens knöt därför till sig
\nM.Ö., den tidigare platschefen i Forsbergs. Därefter
\nanställde Siemens, efter överenskommelse med respektive
\nperson, nio elektriker och fyra tjänstemän som tidigare
\nvarit anställda vid Forsbergs. När Siemens den 15 mars 1993
\nstartade sin filial från en tom lokal i Skellefteå hade
\nSiemens inte avtal om någon enda entreprenad. Det saknades
\nmöbler, kontorsutrustning, verktyg, materiel samt lager.
\nSiemens har sedan i konkurrens med andra elinstallatörer på
\norten åtagit sig entreprenader. Forsbergs hade bl.a. tre
\nserviceårsavtal som dock övertogs av konkurrenter till
\nSiemens. Detta berodde till dels på att flera personer i
\nForsbergs som hade goda kundkontakter inte var intresserade
\nav att gå över till Siemens. Den 14 april 1993 anställdes
\nytterligare tre elektriker i Siemens men dessa var inte
\nanställda i Forsbergs vid tidpunkten för konkursen. Siemens
\nförvärvade inte någon del av verksamheten i Skellefteå från
\nkonkursboet. I stället var det klubbordföranden L.L.
\nsom förvärvade lager, kontorsutrustning, verktyg,
\ndokumentation m.m. från konkursboet.
\nFöre konkurserna i Elektrounionkoncernen har SEF haft den
\nuppfattningen att dotterbolagen i övre Norrland skulle
\nanses som fristående företag med helt skilda rörelser.
\nFörhandlingar har till exempel hållits med SEF enligt 38 §
\nmedbestämmandelagen och enligt motsvarande regler i
\ninstallationsavtalet vid in- och utlåning av elektriker
\nmellan de olika bolagen. Vidare kan det inte heller anses
\nanmärkningsvärt att Siemens i samband med nyetableringen i
\nSkellefteå även nyanställer personal som tidigare varit
\nanställd i konkursboet. Vid nyetablering på en ort som
\ndrabbas av konkurs måste det ses som naturligt och från
\nallmän synpunkt även önskvärt, att personal rekryteras från
\nexisterande konkursbolag. Det är inte heller
\nanmärkningsvärt att Siemens lyckats förhandla till sig
\nentreprenader som tidigare utförts av konkursgäldenären.
\nVid en konkurs utvidgas inte marknaden utan det är de
\nbefintliga projekten som övriga företag konkurrerar om.
\nVill ett företag ta sig in på en marknad efter en konkurs
\nså är det inledningsvis befintliga projekt som företaget
\nförsöker erhålla.
\nSvarandesidan har förstått SEF:s inställning så att Siemens
\nvarit förhindrat att konkurrera om marknadsandelarna i
\nSkellefteå för det fall Siemens inte följde anställ-
\nningsskyddslagens regler om företrädesrätt till
\nåteranställning. Någon möjlighet att konkurrera på samma
\nvillkor som övriga konkurrenter skulle därmed inte ha
\nförelegat för Siemens. Siemens påstådda förvärv av
\nverksamheten i Skellefteå har, såsom svarandesidan har
\nförstått SEF:s ståndpunkt, gått till på det sättet att
\nSiemens i konkurrens med andra tagit över ett antal
\nentreprenader och sedan lockat till sig ett antal anställda
\nfrån konkursboet. I och med detta har, enligt SEF:s mening,
\nen övergång av verksamhet skett.
\nSiemens har startat sin verksamhet från en helt tom lokal
\noch anställt personer efter direktkontakt med dessa.
\nEntreprenader och andra avtal har erhållits genom direkt-
\nkontakt med beställarna. Även beställare som hävt
\nentreprenadkontrakten med Forsbergs har kontaktats av
\nSiemens. Alla avtal är ingångna utan någon som helst
\nkontakt med eller medverkan av konkursförvaltaren eller
\nkonkursboet. Verksamheten som Siemens bedrev i Skellefteå
\nhade bara ungefär halva den omfattning som Forsbergs
\nverksamhet hade. Att Siemens filial arbetade på samma
\nmarknad som Forsbergs gjorde och att de anställda tidigare
\nhade arbetat hos Forsbergs medför inte att det är fråga om
\nsamma verksamhet. I byggbranschen är ett företags
\nverksamhet de arbetsplatser som företaget har för
\ntillfället. De beställningar som Siemens erhöll i konkur-
\nrens med andra under den första tiden i Skellefteå och som
\nForsbergs tidigare hade haft slutfördes efterhand. Dessa
\narbeten utgjorde för övrigt endast en del av Siemens
\nverksamhet. De flesta arbetena var mycket kortvariga och
\nefter en viss tid hade Siemens inte kvar något av dessa
\nprojekt utan verksamheten bestod av helt andra projekt. Om
\nSiemens hade erhållit de tre serviceårsavtalen hade man
\nkanske kommit närmare en identitet mellan de olika
\nverksamheterna, eftersom sådana avtal löper från år till år
\nom inget anmärkningsvärt händer. Verksamheten inom ett
\nföretag i byggbranschen är hela tiden föränderlig på grund
\nav att pågående projekt slutförs och nya tillkommer. Med
\nhänvisning härtill kan det inte råda någon identitet mellan
\nkonkursboets verksamhet och Siemens verksamhet på grund av
\natt Siemens under en kortare tid utfört arbeten på
\nentreprenader som Forsbergs påbörjat och som i flera fall
\nnästan slutförts. Siemens verksamhet i Skellefteå kan inte
\nanses vara samma verksamhet som den som bedrevs i
\nForsbergs.
\nSammanfattningsvis kan följande konstateras. Det finns över
\nhuvud taget ingen direkt rättslig förbindelse mellan
\nSiemens och konkursboet som avser rörelse i Skellefteå.
\nDetta visas bl.a. av att konkursförvaltaren ansåg sig ha
\nrätt till skadestånd av M.Ö. och flera elektriker
\nför att de lämnat sin anställningar utan att iaktta upp-
\nsägningstider. Konkursförvaltaren vidtog därför kvittning
\nmot innestående lönefordran. Det har inte heller träffats
\nnågot avtal mellan Siemens och något konkursbo, Järvholm &
\nNilssons eller Forsbergs, om överlåtelse av verksamheten i
\nSkellefteå. Siemens har inte heller övertagit något som
\navser installationsverksamheten i Skellefteå. Någon
\növergång av rörelse föreligger därför inte. Siemens
\nverksamhet i Skellefteå måste därför ses som en
\nnyetablering.
\nEftersom det inte har förelegat någon företrädesrätt till
\nåteranställning har Siemens inte heller begått något brott
\nmot de åberopade bestämmelserna i 7-8 §§ medbestäm-
\nmandelagen och 3-4 §§ förtroendemannalagen. De åberopade
\nbestämmelserna är över huvud taget inte tillämpliga
\neftersom det inte förelåg något anställningsförhållande
\nmellan Siemens och de berörda arbetstagarna. Dessa
\nbestämmelser skyddar endast parter i ett
\nanställningsförhållande. Av propositionen till
\nmedbestämmandelagen (prop. 1975/76:105, Bilaga.1 s. 344, )
\nframgår att föreningsrätten endast gäller parter i ett
\nanställningsförhållande samt att det finns ett visst mått
\nav skydd i anställningsskyddslagen. I rättsfallet AD 1982
\nnr 16 har arbetsdomstolen, med hänvisning till vad som
\nuttalats i förarbetena till medbestämmandelagen, anfört:
\n\"Detta uttalande synes vara att uppfatta på det sättet att
\narbetstagaren ansetts ha ett visst skydd för
\nföreningsrätten i en återanställningssituation på det
\nsättet att arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig enligt
\nanställningsskyddslagens regler, om denne vägrar att
\nåteranställa arbetstagaren. Det skulle alltså inte vara
\nfråga om ett föreningsrättsskydd enligt medbestämmande-
\nlagens regler\".
\nFörtroendemannalagen innefattar inte ett sådant efterskydd
\nsom SEF påstått. Det efterskydd som tas upp i 4 §
\nförtroendemannalagen gäller under förutsättning att det
\nfortfarande finns ett anställningsförhållande. Att i denna
\nparagraf läsa in ett skydd för företrädesrätt till
\nåteranställning finns det inget som helst stöd för. Enligt
\narbetsgivarsidans mening föreligger det vidare
\nlagkonkurrens mellan förtroendemannalagen och
\nanställningsskyddslagen. Av rättsfallet AD 1988 nr 162,
\nframgår det att arbetsdomstolen vid påstått brott mot både
\nanställningsskyddslagen och förtroendemannalagen gett
\nuttryck för principen att avskedanden och uppsägningar
\nuteslutande regleras av anställningsskyddslagen.
\nFöljaktligen måste även eventuellt brott mot företrädes-
\nrätten till återanställning regleras uteslutande av
\nanställningsskyddslagen. Har en och samma handling
\ninneburit ett brott mot såväl förtroendemannalagen som
\nanställningsskyddslagen är förtroendemannalagen inte
\ntillämplig. Vidare har Siemens inte haft något syfte att
\nkränka föreningsrätten genom att inte anställa personer som
\narbetat fackligt. Siemens handlande har över huvud taget
\ninte styrts av någon negativ inställning till facklig
\nverksamhet.
\nDå det inte förelegat någon företrädesrätt till
\nåteranställning har det inte heller förelegat någon
\nskyldighet att förhandla enligt 32 §
\nanställningsskyddslagen.
\nEftersom Siemens inte övertagit Forsbergs verksamhet har
\ndet inte heller förelegat någon skyldighet att förhandla
\nenligt 11 § medbestämmandelagen angående ett sådant över-
\ntagande. Beslutet om nyetablering i Skellefteå utgjorde
\ninte någon viktigare förändring av Siemens verksamhet.
\nEfter förvärven och nyetableringen under våren 1993 hade
\nSiemens totalt 28 filialkontor vilket skall jämföras med
\natt företaget 1988 endast hade 4 filialkontor. En
\nutvidgning av verksamheten med ett filialkontor är inte
\nväsentlig förändring av verksamheten. En sådan utvidgning
\ninnebär inte heller någon förändring för dem som redan
\nfinns anställda i företaget. Någon primärförhandlings-
\nskyldighet har därför inte förelegat.
\nFör det fall arbetsdomstolen skulle finna att Siemens
\nbegått brott mot företrädesrätten till återanställning har
\narbetsgivarsidan vissa invändningar mot SEF:s sätt att
\nberäkna de ekonomiska skadestånden och från vilken tidpunkt
\ndessa skall utgå. Med utgångspunkt från den
\nturordningslista som SEF ingett i målet vill
\narbetsgivarsidan framföra följande. Den 15 mars 1993
\npåbörjade 9 elektriker sina anställningar vid Siemens i
\nSkellefteå. Utgår man från turordningslistan och räknar
\nnedåt hamnar man hos E.L.. Eftersom R.M.
\noch A.V. tackade nej till anställning
\nfår man gå vidare till och med T.L. men då även
\nK.Å. tackat nej till anställning hamnar man hos
\nA.L.. Det vitsordas i och för sig att ekonomiskt
\nskadestånd skall utgå från den 15 mars 1993 till följande
\npersoner: P-A.F., H.F., U.L.,
\nT.F., T.L. och A.L.. Den 19
\nmars 1993 anställdes ytterligare en elektriker. I
\nturordningslistan hamnar man då hos P-O.V. för
\nvilken SEF inte yrkat något ekonomiskt skadestånd. Den 14
\napril 1993 anställdes ytterligare två elektriker och då
\nhamnar man hos L.L. och O.L. i
\nturordningslistan. Till dessa personer kan ekonomiskt
\nskadestånd och ränta utgå tidigast fr.o.m. den 14 april.
\nL.Ö. anställdes den 29 mars 1993 men anställdes
\nför arbete på lagret. Från och med den 1 april 1994 har
\nSiemens verksamhet i Skellefteå upphört eftersom företaget
\ndå överlät verksamheten till El- & Industrimontage Svenska
\nAB. De två som anställdes den 14 april 1993 och som inte
\nkom från Forsbergs sades upp på grund av arbetsbrist före
\nden 1 april 1994 och deras anställningar upphörde den 4
\nrespektive den 30 april 1994. Alla anställningar hos
\nSiemens i Skellefteå upphörde alltså den 1 april 1994. För
\ntiden därefter har Siemens inte under några omständigheter
\nbegått något brott mot reglerna om företrädesrätt till
\nåteranställning och ekonomiskt skadestånd skall inte utgå
\nefter den tidpunkten. Ekonomiskt skadestånd skall inte
\nheller under några omständigheter utgå till L.L.
\nför tiden den 30 april 1994 till den 24 maj 1994 eller till
\nO.L. för tiden den 4 april till den 24 maj 1994,
\neftersom de tjänster de gör anspråk på inte var besatta
\nunder den tiden.
\nDomskäl
\nEnligt 25 § anställningsskyddslagen har arbetstagare som
\nhar sagts upp på grund av arbetsbrist under vissa närmare
\nangivna förutsättningar företrädesrätt till återanställning
\ni den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta.
\nFöreträdesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning
\nskedde och därefter till dess ett år förflutit från den dag
\ndå anställningen upphörde. Om under denna tid företaget
\neller den del av företaget där verksamheten bedrivs har
\növergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten
\nmot den nye arbetsgivaren.
\nI mitten av mars 1993 började Siemens driva
\ninstallationsverksamhet i Skellefteå. Tvisten i detta mål
\nrör i första hand frågan om en där tidigare av annan
\nbedriven verksamhet genom överlåtelse eller på annat sätt
\növergått till Siemens och om företrädesrätt till
\nåteranställning hos Siemens därmed uppkommit för de i den
\ntidigare verksamheten sysselsatta montörerna. SEF hävdar
\ndetta. Arbetsgivarparterna menar däremot att ingen tidigare
\nverksamhet överlåtits till eller på annat sätt övergått
\ntill Siemens utan att Siemens genomfört en nyetablering i
\nSkellefteå och att någon företrädesrätt till
\nåteranställning därför inte uppkommit för de montörer som
\nSEF för talan för. SEF:s yrkanden i målet bygger med ett
\nundantag på att en företrädesrätt till återanställning
\nuppkommit.
\nDen verksamhet som i nu förevarande fall påstås ha
\növerlåtits eller på annat sätt övergått till Siemens är den
\nverksamhet som bedrevs i Forsbergs namn i Skellefteå till
\ndess Forsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Siemens
\nförhandlade med konkursförvaltaren om ett förvärv av
\nForsbergs installationsverksamhet. Det är dock ostridigt i
\nmålet att detta inte ledde till någon överlåtelse av
\nverksamheten. SEF har emellertid i första hand gjort
\ngällande att en övergång av verksamheten i Skellefteå skett
\ngenom att Siemens förvärvat verksamheten som drivits av ett
\nannat bolag, nämligen Järvholm & Nilsson i Umeå och som
\nockså försattes i konkurs vid den tiden. SEF:s påståenden i
\ndetta avseende hänger samman med att det förelåg ett
\nkommissionsförhållande mellan dessa bolag där Järvholm &
\nNilsson var kommittent och Forsbergs kommissionär. SEF
\nmenar att Forsbergs verksamhet endast var att betrakta som
\nen filial till Järvholm & Nilsson och att Järvholm &
\nNilsson var den egentlige arbetsgivaren för montörerna vid
\nForsbergs eller att Järvholm & Nilsson och Forsbergs
\ngemensamt drivit en rörelse. Arbetsgivarsidan har bestritt
\natt en överlåtelse av verksamheten i Skellefteå till
\nSiemens har förekommit.
\nInnebörden i det som SEF anfört i denna del är att Siemens
\ngenom övertagandet av Järvholm & Nilssons verksamhet skulle
\nha övertagit även Forsbergs verksamhet. Arbetsdomstolen
\nkonstaterar dock att Järvholm & Nilsson och Forsbergs
\nliksom även deras konkursbon otvivelaktigt är skilda
\njuridiska personer. Det måste redan av det skälet hållas
\nför uteslutet att ett avtal mellan Siemens och Järvholm &
\nNilssons konkursbo om förvärv av Järvholm & Nilssons
\nverksamhet också skulle innefatta ett förvärv av Forsbergs
\nverksamhet eller Forsbergs del av en tillsammans med
\nJärvholm & Nilsson bedriven verksamhet. Det framgår ju
\nockså att förvaltaren i Forsbergs konkurs förhandlat med
\nSiemens om en överlåtelse av Forsbergs verksamhet även om
\ndetta inte ledde till något avtal om överlåtelse. Vad SEF
\nanfört i denna del kan mot denna bakgrund inte medföra att
\nForsbergs verksamhet skall anses ha övergått till Siemens
\ngenom att Siemens övertog Järvholm & Nilssons verksamhet.
\nFör det fall att en överlåtelse av verksamheten inte anses
\nha skett har SEF gjort gällande att den övergått till
\nSiemens på annat sätt som är jämförligt med en överlåtelse.
\nI detta sammanhang kan hänvisas till följande av
\narbetsdomstolen i en nyligen meddelad dom (AD 1994 nr 92)
\ngjorda uttalanden.
\nArbetsdomstolen har i sin praxis vid ett flertal tillfällen
\nhaft att pröva frågan om en övergång av rörelse eller del
\nav rörelse skett (se särskilt rättsfallen AD 1976 nr 18,
\n1978 nr 153, 1979 nr 140, 1984 nr 14 och 1988 nr 88).
\nDomstolen har därvid uttalat att det för att den aktuella
\nbestämmelsen i 25 § anställningsskyddslagen skall kunna
\ntillämpas fordras att det föreligger ett direkt rättsligt
\nsamband mellan den förutvarande och den nye arbetsgivaren
\nvilket kan karakteriseras som eller jämföras med en
\növerlåtelse av förtaget. Det mest närliggande exemplet på
\nrättsligt samband är ett sedvanligt avtal om överlåtelse av
\nrörelsen. Domstolen har uttalat att det för att en övergång
\nav en rörelse skall anses föreligga krävs mer än att t.ex.
\nlokaler och inventarier överlåts. För att det skall kunna
\nanses att en övergång i lagens mening har skett fordras i
\nprincip att själva rörelsen, näringsverksamheten, eller del
\nav denna har övergått till den nye arbetsgivaren. Domstolen
\nhar också konstaterat att någon allmän regel inte kan
\nuppställas huruvida en övergång av ett företag eller en del
\nav ett företag har skett. Omständigheterna i det enskilda
\nfallet blir avgörande. De anförda rättsfallen ger
\nemellertid stöd för det generella uttalandet att några
\nstränga krav inte uppställs för att en övergång av en
\nrörelse eller en del av en rörelse skall anses ha ägt rum.
\nDet förhållandet att verksamheten efter förändringen
\nbedrivs i yttre former som sett ur de anställdas synvinkel
\när att uppfatta som i huvudsak oförändrade torde vara att
\nuppfatta som ett starkt bevis för att det föreligger ett
\nsådant rättsligt samband som utgör eller är att jämföra med
\nett överlåtelseavtal.
\nI det fall som den citerade domen rörde förhöll det sig så
\natt det förelåg ett avtal om överlåtelse av varulager,
\ninventarier och pågående arbeten i viss omfattning, att det
\nnya företaget började sin verksamhet i nära anslutning till
\natt det tidigare företaget upphörde med sin, att det nya
\nföretaget började verksamheten på samma ort och i samma
\nlokaler som det tidigare och med i stort sett samma
\nutrustning, att det nya företaget erhöll samma
\ntelefonnummer som det tidigare samt att det nya företaget
\nvar inriktat på samma typ av arbeten som utgjort åtminstone
\nen del av det tidigare företagets arbeten. Vid en samlad
\nbedömning av omständigheterna fann arbetsdomstolen att det
\ni det fallet var fråga om en sådan övergång av en del av en
\nrörelse som avses i 25 § andra stycket
\nanställningsskyddslagen.
\nSEF har gjort gällande att Siemens från Forsbergs övertog
\nstora delar av personalen, elbehörighet, kunder och
\ndokumentation avseende ett flertal entreprenader samt att
\nSiemens har fått tillgång till verktyg, arbetskläder,
\nmobiltelefoner, good will samt en PC med diskett, som allt
\ntillhörde Forsbergs. Enligt SEF övertog Siemens också fler-
\ntalet av Forsbergs pågående entreprenader. Arbetsgivar-
\nparterna har bestritt att Siemens förvärvat något från
\nForsbergs konkursbo. Enligt arbetsgivarparterna startade
\nSiemens verksamheten i Skellefteå från en tom lokal och man
\nsaknade vid starten såväl möbler, kontorsutrustning,
\nverktyg, materiel och lager som kontrakt med kunder. Sådana
\nkontrakt skaffade sig Siemens senare i konkurrens med andra
\nföretag genom direkta kontakter med kunderna.
\nOstridigt är att Siemens verksamhet i Skellefteå inleddes i
\nnära anslutning till att Forsbergs försattes i konkurs, att
\nSiemens anställde bl.a. ett antal montörer och den
\nplatschef som varit anställda hos Forsbergs, att Siemens
\nverksamhet hade samma inriktning som Forsbergs och att
\nSiemens även riktade sig till kunder som tidigare varit
\nForsbergs. SEF har också lämnat obestritt vad
\narbetsgivarsidan uppgett om att Siemens startade sin
\nverksamhet från en annan lokal och att avtal med kunder
\nslöts först därefter genom egna kontakter med kunderna och
\ni konkurrens med andra företag.
\nSåvitt gäller SEF:s påståenden om att Siemens från
\nForsbergs konkursbo övertagit elbehörighet och
\ndokumentation avseende entreprenader och även fått tillgång
\ntill verktyg, arbetskläder, mobiltelefoner, en PC med
\ndiskett samt good will kan till en början noteras att SEF
\ninte kunnat påstå att detta skulle ha skett genom någon
\növerenskommelse med konkursförvaltaren. SEF:s påståenden
\nförutsätter närmast att konkursförvaltaren antingen i det
\nfördolda träffat överenskommelse med Siemens om överlåtelse
\nav tillgångar i boet eller underlåtit att reagera mot att
\nSiemens egenmäktigt tillägnat sig tillgångar ur boet. Något
\nsådant får anses uteslutet. Av utredningen får dessutom
\nanses framgå följande. Den elbehörighet som åsyftas är den
\nbehörighet som M.Ö. personligen hade och som följde
\nmed honom när han övergick till Siemens. Detta var dock
\ningen förutsättning för att Siemens skulle kunna bedriva
\ninstallationsverksamhet, eftersom erforderlig behörighet
\nredan fanns inom Siemens. De verktyg, arbetskläder och
\nmobiltelefoner som SEF åsyftar torde vara den personliga
\nutrustning som montörerna hade hos sig när Forsbergs
\nförsattes i konkurs. Utredningen ger inte belägg för annat
\nän att denna utrustning såsom arbetsgivarsidan påstått
\nåterlämnats till konkursboet med undantag för någon
\nmobiltelefon som köptes från konkursboet av en av de
\narbetstagare som anställdes av Siemens. Utredningen ger
\ninte heller stöd för annat än att de pärmar med entre-
\nprenadhandlingar som fanns hos enskilda arbetstagare såsom
\narbetsgivarsidan påstått har återlämnats till konkursboet
\noch att de pärmar och den PC som avlägsnades från Forsbergs
\nlokaler inte tillhörde konkursboet.
\nSammanfattningsvis kan konstateras att det inte har skett
\nnågon överlåtelse till Siemens av Forsbergs verksamhet i
\nSkellefteå eller ens någon av Forsbergs tillgångar och att
\nden omständigheten att Siemens anställde personal från
\nForsbergs framstår som det enda påtagliga sambandet mellan
\nde båda företagen förutom att Siemens sedan också kom att
\nknyta till sig en del av de kunder som Forsbergs tidigare
\nhade haft. Arbetsdomstolen kan vid en samlad bedömning inte
\nfinna att omständigheterna är sådana att det varit fråga om
\nen sådan övergång av verksamhet som avses i 25 § andra
\nstycket sista meningen anställningsskyddslagen.
\nAv det nu sagda följer att SEF:s yrkanden med ett undantag
\nskall avslås.
\nDet yrkande som det återstår för domstolen att ta ställning
\ntill är yrkandet om allmänt skadestånd till SEF för brott
\nmot 11 § medbestämmandelagen bestående i att Siemens
\nunderlåtit att förhandla före beslutet om nyetablering av
\nverksamhet i Skellefteå. Arbetsgivarsidan har bestritt att
\nskyldighet att förhandla enligt 11 § medbestämmandelagen
\nförelegat och därvid anfört att Siemens våren 1993 hade 28
\nfilialkontor mot endast fyra 1988, att en utvidgning med
\nett filialkontor inte utgör en väsentlig förändring av
\nverksamheten samt att en sådan utvidgning inte innebär
\nnågon förändring för de redan anställda. SEF har inte
\nutvecklat sin talan i denna del. Enligt arbetsdomstolens
\nmening kan det mot denna bakgrund inte anses utrett att
\nSiemens varit skyldigt enligt 11 § medbestämmandelagen att
\nta initiativ till förhandling före beslutet om nyetablering
\ni Skellefteå. Även detta yrkande skall därför avslås.
\nMed hänsyn till utgången i målet skall SEF förpliktas utge
\nersättning till arbetsgivarparterna för deras
\nrättegångskostnader. Vad arbetsgivarparterna yrkat får
\nanses som skäligt.
\nDomslut
\nSvenska Elektrikerförbundets talan avslås.
\nSvenska Elektrikerförbundet förpliktas utge ersättning till
\nElektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag
\nför deras rättegångskostnader med sjuttiosjutusenetthundra
\n(77 100) kr, varav 54 000 kr avseende ombudsarvode, jämte
\nränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till
\ndess betalning sker.
\nDom 1994-08-31, målnummer A-278-1993
\nLedamöter: Hans Tocklin, Erik Lempert, Karin Isacsson, Lennart Hörnlund, Birgitta Brånedal Sund, Thore Ziethén och Lennart Andersson. Enhälligt.
\nSekreterare: Inge-Marie Nilsson
","lagrumLista":[{"referens":"25 § lagen (1982:80) om anställningsskydd","sfsNummer":"1982:80"}],"litteraturLista":[],"malNummerLista":["A 278-93"],"nyckelordLista":["Anställningsskydd"],"publiceringsform":"REFERAT","publiceringstid":"1999-12-31T00:00:00","rattsomradeLista":[],"referatNummerLista":["AD 1994 nr 105"],"sammanfattning":"Fråga om det i visst fall föreligger en övergång av en rörelse till ny arbetsgivare enligt 25 § andra stycket andra meningen anställningsskyddslagen.","typ":"VAGLEDANDE_MEN_EJ_PREJUDICERANDE"}